Johan Norbergs styrka har alltid varit hans förmåga att kombinera akademisk pålästhet med stilistisk finess. Hans lättflytande stil, metaforer och illustrativa exempel har hämtat långt mer från ekonomiinriktade vänsterskribenter som Sven Grassman och Johan Ehrenberg än från ideologiska fränder som Assar Lindbeck och Bo Södersten. Samtidigt låtsas han aldrig vara något annat än ekonom och undviker att röra sig utanför den mark han är välbekant med – den skämskuddeeffekt som uppstår när Erik Szynga gör en amatörmässig genomgång av svenskt musikliv eller Martin Borg försöker härma Michael Moore drabbas han aldrig av.
Han kan också i icke-ekonomiska frågor inta positioner som även motståndare kan sympatisera med: han var aldrig någon George W Bush-entusiast och protesterade när Moderaterna bjöd in den republikanske chefsstrategen Karl Rove till Almedalen, och han är motståndare till FRA. Allt som allt gjorde detta honom under ett antal år till näringslivshögerns främste propagandist, en position som han trots motvind under de senaste åren försökt försvara med En perfekt storm och nu senaste Eurokrasch.
På den ideologiska kartan har Norberg hållit avstånd till Chicagoskolan, med dess orimliga antaganden om perfekt fungerande marknader, harmoni och rationella aktörer. Istället föredrar han den österrikiska skolan, Schumpeter och bilden av marknadsekonomin som trial-and-error och ”kreativ förstörelse”, en teori som har avsevärt större kontakt med verkligheten men samtidigt lämnar öppen uppgiften att bevisa att marknaden faktiskt är perfekt, eller i varje fall det bästa möjliga alternativet, mer kreativ än destruktiv. Något som Norberg försökt göra med stor energi, och fortsätter med i Eurokrasch.
Ärendet är alltså det samma som i den tidigare boken En perfekt storm: Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin (Hydra förlag, 2009. Om den amerikanska bolånekraschen och finanskrisens första stadium): att frikänna den avreglerade marknadsekonomin från ansvar för krisen.
Även här får Norberg in några ställningstaganden som torde väcka sympati bland ideologiska motståndare: han förkastar bankräddningarna och anser att Grekland borde ställt in betalningarna och lämnat euron; han identifierar korrekt de ”grekiska” räddningspaketen som i själva verket räddningarna av Greklands privata långivare; han konstaterar att i princip varje steg mot ökat europeiskt enande fuskats igenom med så lite folkligt inflytande som möjligt.
Eurokrasch inleds med en skildring från ett grekiskt barnhem, där allt fler föräldrar lämnar in barn eftersom de helt enkelt inte kan försörja dem längre. ”Det är precis i det ögonblicket det inte längre är möjligt att tänka på eurokrisen i teoretiska termer. Här finns ingen känsla av rättfärdiga konsekvenser av tidigare slöseri, och inte ens den mest förhärdade euromotståndare kan känna någon skadeglädje över ett projekt som gick så fel”, skriver Norberg. Den empatin och den mänskliga nivån i skildringen lyckas han sällan upprätthålla efter det. Men han undviker i varje fall självmordspositionen att ställa sig på Goldman Sachs sida.
Finanskrisen har aktualiserat en tidlös nyliberal paradox. Redan Friedrich Hayek förklarade att medan affärsmannen är positiv för samhället så länge han ägnar sig åt affärer, förvandlas han till en negativ kraft så fort han blandar sig i politiken. Men när privata företag getts kontroll över alla ekonomiska sektorer och när motmakterna i form av statliga regleringar och fackföreningar eliminerats – hur ska man då kunna undvika att de största företagen tar kontroll över staten och utnyttjar den till sin egen fördel, för att garantera sig själva monopol exempelvis? Deras uppgift är trots allt att maximera sin vinst, inte att vara exemplariska marknadsaktörer. Annars skulle inte antalet lobbyister i Bryssel vara tillräckligt för att fylla en svensk småstad (vilket vore en intressant syn, för övrigt).
Norberg ställer inte uttryckligen upp problemet, men indirekt presenterar han likväl en klassisk lösning: staten måste göras så liten och maktlös att det inte finns särskilt mycket att vinna på att kontrollera den.
Hjälten i Norbergs framställning är inte kapitalisterna – positiva omskrivningar som entreprenörer lyser i stort sett med sin frånvaro – utan marknaden i sig, vars disciplinerande effekt även banker och börsmäklare i allt för hög grad lyckats undandra sig.
Hans marknadsfundamentalism tar sig nästan poetiska uttryck i passager som dessa: ”Ibland betraktas obligationsmarknadens makt som odemokratisk, eftersom den sätter gränser för vad ett lands politiker kan göra. Men demokrati har aldrig inneburit att andra måste ställa pengar till ens förfogande när man gör det man vill. Obligationsmarknaden är neutral mellan ideologier, den har inte någon agenda utom att tjäna pengar. Investerare kan tycka vad som helst om en viss politik privat, men om de tror att den kommer att göra landets ekonomi starkare långsiktigt satsar de på landet, och vice versa. Det betyder att obligationsmarknaden ofta fungerar som ett långsiktighetens rättesnöre gentemot politiker som gärna gör det kortsiktigt bekväma och vältrar över kostnaderna på väljarna långt efter att deras mandatperioder är över ”och ”Det är bättre [än villkorade stödpaket] att låta marknadens prissättning av statsobligationer sätta gränser för offentligt slöseri, inte bara för att dess kritik tar mindre politiska hänsyn, utan också för att den är anonym och saknar nationalitet. Den kan inte köpas över med fagra ord, den lockas inte att vara allt för snäll, men inte heller att vara revanschlysten.”
Men ”att tjäna pengar” är naturligtvis i högsta grad en politisk agenda. Givet att en marknadsaktör är tillräckligt stor kan det mycket väl vara rationellt för denne att genomföra finansiella manövrer med direkt syfte att tvinga fram en viss politisk åtgärd. Skandias hot att sluta köpa svenska statsobligationer 1994 – i ett läge där den svenska statsskulden faktiskt var föga alarmerande – är ett sådant exempel. Men om det finns en medveten politisk avsikt eller inte spelar faktiskt inte så stor roll. Effekten blir nästan den samma: en överordning av en liten minoritets intresse av att få utdelning på sina investeringar över alla andra intressen och tänkbara inriktningar för politiken.
Citaten visar uttryckligen hur Norberg ställer resultaten av marknadens spel över demokratin, men de visar också i hur hög grad hans tänkande bygger på cirkelresonemang. Finansmarknaden står för ”långsiktighet” och att ”göra ett lands ekonomi starkare” bara om man accepterar att de mål för samhällsutvecklingen som vi demokratiskt ställer upp inte legitimt kan vara andra än vad de är för finansmarknaden. Norberg ställer finansdisciplin mot att ”att använda andras pengar”, men alternativet att omfördela resurserna så att det inte vore nödvändigt vare sig för stater eller privatpersoner att låna från en liten finanselit kan han inte föreställa sig.
När han studerar bakgrunden till krisen finner han sålunda att de drabbade periferiländerna i första hand (om än inte enbart) själva bär skulden, eftersom: ”I Italien ökade lönekostnaden för att producera en viss enhet ekonomiskt värde mellan 1995 och 2007 med 30 procent, i Spanien och Irland 40 procent, i Portugal 42 procent och i Grekland 61 procent…” Exemplariskt har i stället Tyskland skött sig: ”Under samma tid minskade samma lönekostnad i Tyskland med tre procent.”
Det som för andra, kanske folkmajoriteten, är en önskvärd omfördelning från vinster till löner är för Norberg bara opportunism och ansvarslöshet. Och i den kapitalistiska konkurrensen är det naturligtvis så att den som avviker i positiv riktning straffas. Men det som för andra är ett problem (”kapplöpning mot botten”) att försöka lösa, är för honom en ren naturlag. Att sedan just Tysklands ovilja att höja löner i takt med produktivitetsökningen, och den därav följande underkonsumtionen och handelsöverskottet, är en viktig orsak till krisen vill han inte kännas vid – och inte heller den efterfrågekris som skulle bli följden om alla världens länder försökte följa den tyska modellen.
I mångt och mycket är den kritik Daniel Ankarloo (i tidningen ETC) formulerade mot En perfekt storm giltig även för denna bok: Norberg behandlar den ideologiska diskussionen mellan fri marknad och statlig kontroll som den grundläggande, för att inte säga enda, skiljelinjen i samhället. Detta bortser inte bara från den socialistiska kritiken mot staten – som förvisso allt sedan 1980-talet varit en ganska svag röst – utan också från att marknadsliberalismen är just en ideologi. En ideologi är redskap för ett intresse, inte tvärtom. Nyliberalismen formades och spreds via ett tätt nätverk av storföretagsfinansierade tankesmedjor och propagandainstitut. Att idéerna av sig själva skulle vända sig mot sina skapare – när i en kris statliga ingripanden är mer till deras förmån – är inte politiskt realistiskt.
Norberg identifierar till stora delar korrekt orsakerna till att krisen slagit så hårt mot den europeiska periferin (men inte på samma sätt de bakomliggande globala faktorerna): omöjligheten att konkurrera med en övervärderad valuta och tillgången till absurt billig kredit. Men han frågar sig mer sällan vilka som tjänat på dårskapen och om det är desamma som nu får betala priset. Trots det ideologiska avståndet ser han ut över Europa ur samma kontrollrumsperspektiv som Björn Elmbrant (se Radar i Arbetaren nr 22/2012).
Författaren har på sätt och vis en enklare uppgift här än i En perfekt storm, eftersom det främsta målet för kritiken, europrojektet, inte är så uppenbart kopplat till marknadsliberalismen (Norberg röstade själv nej till EMU). En valuta är ju i sig knappast vare sig mer eller mindre liberalt än flera. Men han gör en selektiv historieskrivning när han beskriver euron som blott och bart ett projekt för europeiskt enande, och bortser från just de nyliberala tankarna bakom det. Bundesbanks dåvarande ordförande, Hans Tietmayer, beskrev i ett berömt uttalande euron som en ”tryckkokare utan säkerhetsventiler” där ”sociala och fackliga rättigheter kokas mjuka”. ”Politiker borde inse att de från och med nu står under de finansiella marknadernas kontroll”, menade han.
Trots den omfattande historiken över eurons tillkomst lyser det citatet med sin frånvaro i Eurokrasch.