Vissa tendenser retar man sig på utan att riktigt kunna nagla fast exakt hur de ser ut eller varför de skaver. Lättnaden då, när någon annan gör det åt en. Exempel: den amerikanska poeten Juliana Spahr i och med diktboken This Connection of Everyone with Lungs (2003).
Boken är uppdelad i två delar. Den första heter ”Poem Written After September 11, 2001” och innehåller en enda längre dikt, uppbyggd kring den försokratiska insikten att vi alla består av celler, att allt är mellanrum och skillnad och kött och ja ni vet. Del nummer två, ”Poem Written From November 30, 2002 to March 27, 2003”, utgör huvuddelen av boken. Både till innehåll och existens är den Spahrs försök att förhålla sig till den amerikanska invasionen av Irak. Hon tittar på nyheterna, läser tidningar, gömmer sig under täcket hos sina ”beloveds”. Ondskan och kändisbröllopen fladdrar förbi, ljuset ändras bakom tv:n.
Min första impuls: slentrianmässigt, känslogrundat USA-förakt. Varför kan ni aldrig hålla käften om 11 september? Min andra impuls: Gud, så ointressant det är att höra det förtryckande skiktet beklaga sig. Den senare impulsen hänger sig kvar och får snart sällskap av en inre talkör som anklagar den för att vara OEMPATISK och CYNISK! ÄR DET INTE BÄTTRE ATT FOLK ENGAGERAR SIG ÄN ATT DE INTE BRYR SIG ALLS ropar den, VAD SKA MAN GÖRA FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA DIG EGENTLIGEN FAN ÄR DU ALDRIG NÖJD.
Impulsen: Nej, det kan nog vara så att jag aldrig är nöjd. Men jag kan ge skäl för det.
Talkören: LÅT HÖRA.
Impulsen: Det handlar dels om representation, dels om Marx, vilket egentligen är samma sak. Om det insiktslösa dåliga samvetet hos folk som inte kämpar för klassen utan för någon annan. Spahr skriver: ”chances are that each of those one hundred and thirty-six people dead by politics’ human hands had lovers like I have you”. Jaha? Ja, det är mycket troligt. Men vad ska jag göra med den informationen? ”Politics”, menar hon att det finns något annat, att politik som sådan är fienden och något annat än det mellanmänskliga? Att det finns en trygg, varm, politikfri zon bortom bomberna. Och när hon kontrasterar mot sin egen säng känner jag bara – är inte detta ett mikrokosmos då, ni blir aldrig rena människor, subjektskapet…
Talkören: DU KAN INTE FÖRBJUDA HENNE ATT YTTRA SIG.
Impulsen: Det kan jag inte. Men liberalism är inte empati. Eller möjligen: liberalism är empati, men inte så mycket mer. Jag vill ha det förlösande! Jag läste den här boken för att en annan värld är möjlig, för att jag ville att det åtminstone skulle verka så. Begärde inget annat än det rent utopiska. Det är klart man är besviken när man pressade sin mun mot lufthålet och fick detta gråtmilt småborgerliga korsstygnsbroderi. Varför skrev hon inte bara en krönika?
Veckans tips: I helgen skulle den engelska dramatikern Sarah Kane ha fyllt 42. Nu blev det icke så eftersom Kane tog livet av sig vid 28 års ålder och därmed också avslutade ett av 90-talets tveklöst mest intressanta författarskap.
Jag är vanligen en vän av att läsa litteratur översatt till det egna modersmålet men för Guds skull, förstår ni över huvud taget engelska så läs henne i original.
Dialogerna i pjäser som Phaedra’s Love och Blasted gör sig inte riktigt annars.
