På Akademie der Künste i Berlin pågår just nu en utställning som utforskar hur konstvärldens centrum har förändrats sedan 1989. Detta år isolerar man som startpunkt för en historisk maktförskjutning, i och med vilken den västerländska moderniteten har tvingats göra upp med sig själv och dess institutioner för första gången börjat släppa in konstnärer från andra delar av världen. Det är inte längre möjligt att förhålla sig till en linjär historieskrivning där ett mäktigt Europa, helt fritt från yttre influenser, har styrt utvecklingen från renässansen via förstörelsen av centralperspektivet till den civilisatoriska topp vi befinner oss på i dag.
För att illustrera perspektivförändringen har man använt sig av diagram över den globala konstmarknadens omsättning efter region. Och här finns ju en del att anmärka på. Även om den amerikanska och europeiska dominansen är på tillbakagång, även om gränsen mellan centrum och periferi håller på att suddas ut, även om allt fler köpare kommer från Indien eller Kina – rika människor är väl fortfarande, ja, rika människor? För det är knappast den indiske bonden som betalar överpris för en skitful skulptur av Damien Hirst. Snarare är det så att den klass som har råd att göra det blir allt mer förenad i kampen för denne bondes underordning.
Nu är jag inte direkt den första att observera att konstmarknaden är lika ädel som resten av ekonomin. Inte heller är det något nytt att postkoloniala frigörelseprojekt kan mutera under profitintresset: att appropriera och avradikalisera är kapitalismens huvudgren. Men ändå. Det är knappast ur de subalterna djupen man talar när man gläder sig åt ökad avkastning för de stora auktionshusen, vilket gör hela inramningen lite lagom oaptitlig. Vem tjänar man egentligen? Hur, varför?
Med det sagt innehåller Nothing to Declare?, som utställningen heter, en hel del intressanta verk. Araya Rasdjarmearnsook bidrar med en serie filmer där hon har placerat berömda franska målningar framför thailändska bybor som aldrig sett dem förut. Greppet är klassiskt men inte mindre effektivt för det. Även om tanken väl är att krossa en myt om den ”universella” konsten – ”vad är det för frukt?”, frågar en man och pekar på picknickkorgen i Manets ”Frukost i det gröna” – finns här ändå en liten strimma av något gemensamt. Så olika är människor ändå inte, slår det en när man hör diskussionerna framför den uppsluppna tillställningen i Renoirs ”Bal du Moulin de la Galette”. Publiken blir själv sugen på att ha fest och spekulerar löst i hur det ska gå till: först måste vi utrymma kvarnen, sedan ställa i ordning allting, sedan slakta någons gris… om vi nu orkar. Ett lojt skålande över nationsgränserna.
Veckans tips: Den anarkistiska bokhandeln Freedom i London blev brandbombad för inte så länge sedan. Återuppbyggnaden är i full gång och verkar gå över all förväntan tack vare entusiastiska volontärer. Om man inte befinner sig i närheten men vill hjälpa till ändå, vilket man ju vill, kan man exempelvis gå in på www.freedompress.org.uk och beställa något från deras onlineshop.
