Förra veckan handlade tv-programmet Uppdrag granskning om näthat. Ett antal kvinnliga debattörer, författare och journalister vittnade om förfärliga hot de fått ta emot efter att ha figurerat i offentligt. Jag skulle vilja kalla det kvinnohat i stället, för det är just vad det handlar om. Alla män som uttrycker sig offentligt vet att de kan skriva och säga precis vad som helst utan att bli hotade med sexuellt våld. Kvinnor som uttrycker sig offentligt vet att de kan bli hotade med sexuellt våld oavsett vad de skriver eller säger. Det drabbar kvinnor från höger till vänster, kända som okända. Från Åsa Linderborg till tonårstjejer som bloggar om musik.
Ett tydligt exempel är Turteaterns uppsättning SCUM-Manifestet där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren fick massor av hatmejl medan den manlige regissören inte fick ett enda.
Det är bra att det här problemet uppmärksammas. Förutom allt personligt lidande det orsakar är det ett demokratiproblem att halva befolkningen riskerar att hotas när de deltar i det offentliga samtalet. Kanske kan det få fart på polisen som i dagsläget knappt gör någonting. Märkligt med tanke på att det verkar finnas gott om resurser till att jaga fildelare. Ännu märkligare med tanke på att olaga hot är ett allvarligt brott som kan ge upp till fyra års fängelse.
Tyvärr tystnade debatten snabbt. Många tycker att det är jobbigt med den här typen av diskussioner och vill prata om ”kärlek” i stället. Många män tycker att det är jobbigt att prata om att män gör fel eftersom de själva, enligt dem själva, inte gör fel.
Men det går givetvis alldeles utmärkt att inse att vi lever i ett patriarkalt samhälle utan att man för den sakens skull personligen skickar anonyma våldtäktshot till kvinnliga bloggare. Att inse att man själv har en privilegierad position men att andra inte har det. Att andra dessutom drabbas hårt av att inte ha det.
Tyvärr har många ett behov av att relativisera. En moderat riksdagsledamot på Twitter tyckte att satirbloggen Alliansfritt också sysslar med näthat, ett uttalande så dumt att flera andra moderater skämdes inför öppen ridå. Newsmill lät en krönikör från Sveriges största hatsajt Avpixlat lägga ut texten om att en av de kvinnor som fått ta emot de allra värsta hoten och kränkningarna, Maria Sveland, själv borde räknas som näthatare. I Svenska Dagbladet förklarade en ledarskibent att vänstern också hatar. Som belägg anförde hon bland annat satir i serietidningen Galago och det faktum att Alexander Bard kallat en kristdemokrat ”fascist” i samband med Pridefestivalen.
En sak som sällan diskuteras är varför så många tillåter den här typen av kvinnohat. Då menar jag inte på de sajter som har hat som affärsidé, utan på exempelvis seriösa nättidningars kommentarsfält, debattsajter, stora företags Facebookgrupper. Varför publicerar nättidningar kommentarer utan att läsa dem först? Varför låter så många hat, hot och kränkningar ligga kvar? Varför låter H&M kränkande och hotfulla kommentarer ligga kvar en månad på sin Facebooksida, något vi tyvärr kunde se exempel på i Uppdrag granskning? Varför låter Newsmill en person från en hatsajt anklaga dem som blivit hotade och kränkta? Varför tycker Facebook, som censurerar bilder på personer av samma kön som kysser varandra, att det däremot ska vara ”högt i tak” när någon hotar kvinnor med våldtäkt?
Det är enkelt att svara på. Kvinnohatet skapar uppmärksamhet. Det genererar besökare. I nätets klickekonomi är varje besökare och varje ”like” värdefullt. Det finns därmed pengar att tjäna på hatet. Först när den negativa uppmärksamheten blir för stor åtgärdas hatet. Jag lovar att H&M satte någon att rensa bland kommentarerna på deras Facebooksida direkt efter att Uppdrag granskning var slut. Men först då.
Alla vettiga människor är emot kvinnohat. Men alldeles för många är emot det först när det blir dåligt för affärerna.
