Det slår mig ofta när jag läser en dagstidning att rapporteringen om tillgängligheten i samhället för utsatta människor är ensidigt belyst. Ibland kan vi tycka att ordet tillgänglighet är ett uttjatat begrepp. Men faktum är att tillgängligheten ska omfatta alla medborgare i samhället, också de som är utsatta. För personer med olika funktionsnedsättningar handlar det inte bara om tillgänglighet utan också begrepp som delaktighet och användbarhet måste ses som en helhet.
Som forskare har jag nyligen arbetat med en undersökning om hur medierna rapporterar om tillgänglighet för personer med fysiska, psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Resultatet var nedslående på det viset att alla funktionsnedsättningar och målgrupper inte förekommer i rapporteringen.
Tillgänglighet och tillgänglighetsfrågor för personer med psykiska, intellektuella och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar nämns sparsamt eller knappast alls i mediernas rapportering. Likaså var både barnens röst och de äldre i samhället sällan beskrivna i de olika artiklar och reportage som granskades.
Varför är det så? Och vilket ansvar har medierna egentligen? Jag vill hävda att medierna i sitt uppdrag har att bevaka och tillvarata den lilla och utsatta människans röst i samhället. Genom en kritisk granskning av olika tillgänglighetsfrågor för alla funktionsnedsatta skulle medierna på ett bättre sätt kunna ta sitt publicistiska ansvar och uppmärksamma de mest utsattas livssituation.
Tillgänglighet handlar inte bara om fysisk tillgänglighet och otillgänglig kollektivtrafik och trottoartrösklar. Det handlar om informationstillgänglighet, det vill säga vilka svårigheter men också vilka möjligheter det finns för funktionsnedsatta att nå olika stödsystem och service hos myndigheter, hälso- och sjukvården och så vidare. En god medierapportering tror jag också på sikt skulle kunna göra så att de mänskliga rättigheterna för funktionshindrade i samhället bättre kan bli tillgodosedda.
Medierna har ett stort ansvar men enligt min mening svårigheter på grund av kunskapsbrist att rapportera om utsatta grupper. Det är därför nödvändigt att låta människor med erfarenheter (funktionsnedsättningar) delta som medaktörer och kommentatorer. Ett sätt skulle kunna vara att dagspressen i större utsträckning samarbetar med minoritetsmedier och funktionshindermagasin för att få mer kunskap om målgrupperna.
Ett annat sätt vore att låta journalister och fotografer få utbildning om målgrupperna, funktionsnedsättningar och bemötandekompetens. Det finns mycket och god erfarenheter hos såväl patientföreningar som brukarorganisationer i samhället.
Jörgen Lundälv är docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet.