Den sista sommaren av decenniet kom nämligen att förvandla populärkulturen för alltid. Rekordvärme spred sig över landet och under jorden bubblade det av tunga basgångar och nya rytmer. Mitt i allt fanns Andrew Weatherall och Terry Farley som med London-fanzinet Boy´s own, eller The Village Newspaper of Acid House som det ofta kallades, kom att spela något av huvudrollerna i den kulturrevolution där dansmusik, fotboll, mode och ecstasy visade vägen in i 1990-talet och bokstavligen skrämde skiten ur etablissemanget.
Arbetaren mötte upp snart 50-åriga dj:n, producenten och tidigare musikjournalisten Andrew Weatherall inne på Bio Rio i Stockholm under hans korta Sverigebesök, för att prata om en klubbkultur som för all framtid satt sina spår.
– Jag är inte nostalgisk av mig, men det är klart att jag är stolt över att ha varit en del av historien. Synd bara att jag inte kommer ihåg mer, skrattar han nedsjunken i en soffa med en öl och tittar ut över den tomma biosalongen.
Det är ibland svårt att välja vad som borde lyftas fram. En text om vad som hände för snart 25 år sedan skulle kunna bli hur lång som helst. Fokuset på läktarkulturen kring Chelseas hemmamatcher, drogerna, somrarna på Ibiza eller det att han tillsammans med Primal Scream ligger bakom ett av de mest betydelsefulla albumen i musikhistorien, Screamadelica från 1991.
– När det gäller klubbkultur och dansmusik handlar allt om att vara här och nu. Att stå på dansgolvet. Det var helt omöjligt att tänka just när det hände, att man faktiskt var en del av något som skulle förändra historien. Men jag var verkligen där, i en bubbla på mitt på dansgolvet.
Bubblan har knappast spruckit. Fortfarande ligger mycket av det som då gjordes till grund för dagens elektroniska dansmusik och i källare runt om i Europa och världen sitter unga människor med sina laptops och bygger alldeles fantastisk musik. Andrew Weatherall har däremot tagit sig utanför bubblan och kan berätta sin historia utan att det känns mossigt eller på något vis förlegat. Han är fortfarande här och nu, ofta till och med lite före.
– Det som händer i dag, med hela explosionen av dubstep till exempel är precis samma sak som tidigare i historien. Teknik och musik förändras, men människor gör det inte på samma sätt. Vi har fortfarande det där behovet av att rigga upp ett par feta högtalare och dansa, det har människor haft i hundratals år.
Andrew Weatherall föddes i en medelklassfamilj i början av 60-talet. Upptäckte punken i de tidiga tonåren men var för ung för att riktigt känna den där samhörigheten som byggs kring en subkultur och som egentligen, precis som han säger, gör sig bäst precis här och nu. När housemusiken började slå igenom på de mindre klubbarna i London var han däremot i rätt ålder och på rätt plats. Plötsligt befann han sig mitt i orkanens öga och hittade ett sammanhang. Kulturen var fortfarande liten men växte under något år ur källarlokalerna och ut på åkrar där de första riktigt stora rejvfesterna hölls. Plötsligt var musiken en kraft att räkna med och tusentals unga britter dansade nätterna igenom till nya techno-tolvor med ecstasy och energidryck. Den andra ”summer of love” inträffade 20 år efter det att hippierörelsen fimpat sina sista cigaretter i leran på Woodstock.
– Det var ingen politisk grej från början. Men vi blev, skulle man kunna säga, politiska. Fotbollshuliganer slutade slåss och kramade varandra i stället på dansgolven. Myndigheterna blev oroliga. Hur kom det sig att vi kunde dra så mycket folk till något som såg ut som en masspsykos, de tänkte att det måste ligga något politiskt bakom. Så snuten började följa efter oss på våra fester och då fick vi upp ögonen på hur saker och ting funkar. Då blev vi politiska och på något sätt fanns det ju också något väldigt demokratiskt bakom allt vi höll på med. Även om en subkulturell rörelse kan vara elitistisk, och det behöver inte vara negativt, så var alla ändå välkomna.
Andrew Weatherall lever fortfarande i London, bara ett stenkast från den kanske mest inflytelserika skivbutiken i världen, Rough Trade Records i Notting Hill. På helgerna flyger han runt i Europa och spelar på klubbar.
– Mitt liv är väldigt bra när jag tänker på det. Jag får åka runt och spela, träffa intressanta personer och jag är faktiskt jävligt glad att det blev så här, att jag faktiskt lyckats gjort det möjligt. Det trodde jag knappast när jag stod och vände skivor för 25–30 år sedan.
Vi har pratat mycket historia. Kan du fortfarande få den där känslan av att det här är det bästa jag hört när du bläddrar i skivbackarna och hittar något nytt?
– Absolut, det där kommer jag aldrig att förlora. Jag går ned på Rough Trade någon gång varje vecka och på väg hem känner jag hur hjärtat börjar slå snabbare, jag är som ett barn i en godisaffär. Vill bara lyssna på allt samtidigt. Så det enda som stör mig lite egentligen är att jag snart fyller 50 och att det fortfarande finns så mycket musik kvar att uppleva, det är lite stressande faktiskt.
