Filmen om The Pirate Bay, TPB AFK, har haft premiär. Den finns att ladda ner lite varstans. Ironiskt nog helt lagligt. Det sägs ibland att The Pirate Bay spelat ut sin roll, så jag skulle vilja ta tillfället i akt att ta upp ett ämne det sällan talas om, nämligen fildelningens folkbildande effekter. Jag är gammal nog att minnas tiden innan nätet. För oss som inte växte upp bland stora bokhyllor som fyllts av kulturintresserade föräldrar var det inte alldeles lätt att hitta intressant kultur. Särskilt om det såg ungefär likadant ut hemma hos kamraterna och ännu värre, hemma hos lärarna. Vi fick hålla oss till de filmer som visades på tv och hyrdes ut i den allt annat än välsorterade videobutiken. Vi lyssnade på den musik som spelades på radio och i sällsynt lyckliga fall som någons äldre syskon snappat upp under någon irrfärd i Europa.
Jag säger inte att det var omöjligt att odla ett djupare kulturintresse. Bevisligen går det. Men det var oerhört mycket krångligare. Framförallt krävde det tid, en tid som långt ifrån alla hade. Nätet förändrade allt. Plötsligt fanns all världens kultur några klick bort. Det fanns folk som kunde tipsa. Det vara bara att prova sig fram, rata det som inte var bra och samla godbitarna på hårddisken.
När jag träffar kompisar från förr och nu och snackar kultur är det inte längre bara enfaldig radioskvalsmusik eller videobutikens tio-i-topp som avhandlas. Vi rankar också Chain-Reaction-tolvor, tipsar om obskyr noise, länkar till textfilen till Dušan Makavejevs W.R. – Misterije organizma samt diskuterar om inte Mai Zetterling egentligen var en intressantare filmskapare än både Ingmar Bergman och Bo Widerberg. Nätet är världens största bibliotek och fildelningen våra lånekort. Det har gjort världen till en oerhört mycket bättre plats.
Skuldkriser, statsskulder och bolånebubblor. Det talas mycket om skuld nuförtiden. Den som läser aktivisten och socialantropologen David Graebers mastodontverk Skuld – de första 5 000 åren kommer att upptäcka att den alltid spelat en central roll. Graeber går pedagogiskt igenom vad skuld är – ett löfte som byts mot pengar – och visar hur skulder påverkat historiska skeenden, maktförhållanden och framförallt rättfärdigat våld de senaste 5 000 åren. Vansinnigt allmänbildande.
House of Cards är betal-tv-kanalen Netflix egenproducerade serie. Den bygger på en förlaga från BBC som i sin tur bygger på en roman av Michael Dobbs. House of Cards utspelar sig kring den amerikanska kongressen och Kevin Spacey spelar Frank Underwood som arbetar som ”piska”, det vill säga en person som ser till att politikerna i hans parti röstar som de ska. Serien är producerad av David Fincher som en gång i tiden gjorde riktigt bra filmer som Seven, Fight Club, The Game och Zodiac men som på senare år tvingats arbeta med filmatiseringar av sociala medier och halvkassa svenska deckare.
House of Cards är ett fall framåt, åtminstone för den som gillar cynism, högt falskspel och svart humor. Den påminner en del om serien Boss som jag rekommenderade innan jul. Dock utan den extra dimension som huvudpersonens hemliga svaghet tillför. House of Cards börjar med att Underwood blir blåst på en befordran och resten av serien är en sorts mycket sofistikerad hämnd på resten av världen. Kate Mara är grym som Zoe Barnes, en så kallad neojournalist som gillar nätet, okonventionella metoder och att gå över lik efter vatten, förlåt klick.
