Idag är det internationella kvinnodagen. Folk brukar skämta om att alla andra dagar utom just internationella kvinnodagen är internationella mansdagen. Det finns två problem med det skämtet. För det första är det inte roligt och för det andra är det tyvärr inte ett skämt.
Jag ska villigt erkänna att det kan vara svårt att diskutera jämställdhetsfrågor ibland. De flesta vettiga reformer som skulle förbättra kvinnors situation handlar nämligen också om klass. De gynnar alltså också män ur arbetarklassen. Detta gör att många borgerliga feminister helst inte diskuterar dem, än mindre driver dem. I stället vill de diskutera symbolfrågor eller sådant som bevarar deras egna klassprivilegier. Som kvoterade styrelser i börsföretag. Eller som när rut-avdraget förkläs till en feministisk fråga, när det i praktiken ofta handlar om att rika kvinnor köper fattiga kvinnors tid.
Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt och ta upp en reform som skulle göra varje dag till åtminstone lite mer kvinnodag. Och ja, jag erkänner. Den skulle också gynna många män.
Jag tänker på arbetstidsförkortning.
En arbetstidsförkortning skulle innebära att en rad fördelar. Den skulle skapas fler jobb. De som arbetar skulle antingen arbeta mindre eller få mer betalt för sitt arbete. Deltidsjobben skulle uppgraderas. Tre gånger så många kvinnor som män jobbar deltid. Om vi kortade arbetsdagen två timmar skulle exempelvis en anställning på 75 procent förvandlas till heltid. Det skulle minska den generella löneskillnaden mellan män och kvinnor.
Kvinnor tar generellt större ansvar för exempelvis barn och hushåll. En kortare arbetsdag skulle råda bot på den tidsfattigdom många kvinnor drabbas av. Först en hel arbetsdag, sedan hem och sköta hushållet. Denna orättvisa måste attackeras från fler håll men en kortare arbetsdag skapar förutsättningar att göra det.
Visst finns det risker med att korta arbetsdagen också. Som att arbetsintensiteten skulle kunna öka och att vi skulle bli tvungna att göra samma arbetsinsats på kortare tid. Här kommer fackföreningarna att spela en viktigt roll genom att se till att så inte blir fallet.
Borgare påstår också ofta att företagen flyttar om de inte kan vara lika lönsamma här som på andra håll i världen. En arbetstidsförkortning skulle kosta, inget snack om den saken. Men resonerar man så är det lika gott att sluta ställa politiska krav överhuvudtaget. Det finns alltid och kommer alltid att finnas någonstans där företag kan vara mer lönsamma på arbetarnas och miljöns bekostnad. Jag önskar förresten att arbetarrörelsen inspirerades av liknande resonemang. Om ni inte sänker arbetstiden går vi hem efter sex timmar ändå.
Nu vet heller ingen om arbetstidsförkortning verkligen skulle innebära minskad lönsamhet. På kort sikt kanske. På längre tid kan det vara tvärtom. Men även om så skulle vara fallet är det helt i sin ordning, för arbetstidsförkortning handlar just om omfördelning. Vinsterna skulle minska och frukterna av arbetet tillfalla arbetarna i större utsträckning. Det är en poäng, inte ett problem. Nu ser utvecklingen tyvärr ut precis tvärtom. Sedan början av 1980-talet har klyftorna ökat, vinsterna ökat betydligt snabbare än lönerna och skatteintäkterna minskat.
Arbetstidsförkortning är ett sätt att vända den här utvecklingen. För det är i första hand en rättvisefråga. Det är en förmån som kommer alla, särskilt kvinnor, till godo. Fler arbetslösa skulle komma in på arbetsmarknaden, de som arbetar skulle få mer fritid, deltidsarbetare skulle få bättre ekonomi och troligtvis skulle reformen göra underverk för både folkhälsa och livskvalitet. Kan vi inte göra så i stället för att öka klyftorna ytterligare?
