Hugo Chávez avled som bekant förra veckan efter en längre tids sjukdom. Frågan är vad som händer nu. Det finns en olycklig personkult kring honom som garanterat inte kommer att bli mindre efter hans död. Det viktigt att komma ihåg att Chávez var en del av en politisk rörelse. Det är den rörelsen som åstadkommit förändringarna i landet. Inte Chávez personligen.
Det finns fortfarande massor av problem i Venezuela när det gäller pressfrihet, kriminalitet inflation och korruption. Aktivister i landet rapporterar om allt mellan tilltagande byråkratisering, korruption bland ledande politiker och höga militärer till förföljelser. Venezuela är långt ifrån något arbetarstyrt paradis utan ett i allt större utsträckning statskapitalistisk land. Chávez hade dessutom den dåliga smaken att fjäska för diverse diktatorer.
Ex-militären Chávez må har varit en auktoritär ledare men han var långt ifrån någon galen diktator själv. Han kom till makten genom ett demokratiskt val. Han har valts om tre gånger. Många av de stora förändringar som genomförts under hans tid vid makten har föregåtts av folkomröstningar. I senaste valet stöddes han exempelvis av en större andel av befolkningen än Alliansen gör hos oss.
Den största parlamentariska motgången var 2007 när hans parti knappt förlorade en folkomröstning där de bland annat ville förbjuda diskriminering på grund av sexuell läggning samt lagstifta om sex timmars arbetsdag.
Jag förstår att högern har ett behov av att lyfta fram de misstag Chávez gjort. Och för all del en del bra saker som de tycker är dåliga. Inte sällan utan komiska poänger. När Carl Bildt beklagar sig i en TT-intervju över att Chávez ”kunnat plundra landets oljerikedom” innebär det dessutom att ingen någonsin mer kommer att kunna använda ironi som stilgrepp.
Det måste hur som helst vara skrämmande för högern att Venezuela förändrats så mycket i positiv riktning genom att förstatliga naturtillgångar och höja skatterna för utländska företag som profiterar på landet. Jag förstår däremot inte att även många inom vänstern har någon sorts beröringsskräck och är snabba att kalla alla som är minsta positiva till Chávez politiska gärning för gammelkommunister. Men okej. Låt oss strunta i Chávez. Låt oss i stället diskutera samhällsförändringar som att:
- Fattigdomen i Venezuela minskat dramatiskt. Enligt Världsbanken har andelen fattiga minskat från 49 till 23 procent. Andelen extremt fattiga har minskat från 23 till 8 procent.
- Sjukvården förbättrats. Anslagen har ökat med 800 procent och Venezuela har idag fri sjukvård.
- Medellivslängden stigit med två år.
- Analfabetismen utrotats. Läskunnigheten är idag över 99 procent
- Barnadödligheten har minskat från 20 per 1 000 till 13 per 1 000.
- Antalet studenter inom högre utbildning fördubblats.
- Massor av böcker, främst romaner, tryckts och delats ut gratis.
- Flera företag tagits över av de som arbetar i dem.
- Jordegendomar som tillhört storgodsägare tagits över av fattiga bönder.
- Bruttonationalprodukten ökat med mer än 16 procent.
- Arbetslösheten nästan halverats till en nivå motsvarande Sveriges.
- En hel kontinent förändrats i demokratisk riktning efter åratal av nyliberala experiment.
Låt oss använda detta som ett exempel på hur man kan göra tvärtom som hos oss. Ta från de rika och ge till de fattiga. Låt oss framförallt hoppas att de omfattande materiella förbättringarna också kommer att kompletteras av lika stora strukturella och demokratiska förbättringar.
