Hugo Chávez statsbegravning blev en lika storslagen som känslosam föreställning. Efter att kortegen passerat hundratusentals, om inte miljoner, rödklädda sörjande anhängare lades Chávez kropp på lit de parade i militärakademins kapell, där nästan samtliga latinamerikanska statschefer fanns samlade. Chávez hedrades bland annat med en replika av frihetshjälten Simón Bolívars svärd, en venezolansk tradition som de förbryllade kommentatorerna i den svenska tv-sändningen från ceremonin uppenbarligen var obekanta med.
Samtliga latinamerikanska regeringar har meddelat sitt deltagande och i en del fall formulerat överraskande respektfulla minnesord, som president Manuel Santos från den tidigare fienden Colombia som prisade Chávez insats i fredsförhandlingarna med Farc-gerillan. USA erbjöd däremot inga kondoleanser och förklarade bara att ”Förenta Staterna förblir trogna sin politik att stödja demokratiska principer, rättssäkerhet och mänsklig rättigheter”. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt gav en liknande kommentar när han sade sig hoppas på ”en annan utveckling för Venezuela med en demokratisering när det gäller respekt för oliktänkande [och] mänskliga rättigheter…”.
Med begravningen tycks det också vara slut på det mycket kortvariga fredstillstånd som senaste dagarna rått i venezolansk politik. Oppositionskanalen Globovision, som dagarna efter dödsbudet och begravningen publicerat kondoleanser och rapporter om begravningsceremonierna, toppade återigen sina nyheter med: ”Professor: ’Maduro ärver inte Chávez karisma’” och ett uttalande från amerikanska tidningsutgivarföreningen om partiska statsmedier.
Oppositionspolitiker återupptog sina anklagelser om grundlagsbrott, nu med anledning av att vicepresidenten Nicolas Maduro tilldelats den provisoriska ledningen av landet, i stället för parlamentets talman Diosdado Cabello.
Möjligheterna till att, som under 2000-talets början, återigen destabilisera landet torde dock vara mycket små i dag, med massiva manifestationer av sympati för Chávez samtidigt som varje oppositionsdemonstration skulle uppfattas bland många neutrala invånare som respektlöshet mot en död man. Troligen är det därför som oppositionspartierna, efter att under några dagar ha diskuterat möjligheten av en valbojkott, i stället på nytt enat sig kring Henrique Capriles Radonski som kandidat. I sitt acceptanstal antydde han något av vilken strategi han kommer följa i valkampanjen: ”Nicolas är inte Chávez… Många missnöjda under den tidigare regeringen brukade säga ’det är inte Chávez, det är kretsen runt honom’. Men det är den kretsen som härskar nu.”
Capriles Radonski anklagade också Maduro och övriga regeringen för att ha ljugit för det venezolanska folket om sjukdomsförloppet och antydde att dödsfallet kan ha inträffat långt tidigare.
– Capriles har kastat en förgiftad pil av hat och provokation mot det venezolanska folket, svarade Nicolas Maduro.
Capriles Radonskis chanser i de kommande valen, utlysta till den 14 april, tycks dock små. En opinionsundersökning ger Maduro en segermarginal på 14 procent, i så fall faktiskt högre än vad Chávez slog honom med i oktober.
– Tidigare fanns ingen annan representativ ledare inom chavismen, inte heller Maduro hade något stort stöd som alternativ kandidat. Men i samma stund Chávez utnämnde honom till kronprins, gjorde han honom kraftfull. Med ledarens död förvandlas Maduro till katalysator för alla de känslor som satts i svall, kommenterar opinionsexperten Vicente León för argentinska Pagina 12.
Valet kommer troligen mindre att handla om dagsaktuella frågor än att vara en folkomröstning för eller emot det samlade arv Hugo Chávez lämnat efter sig – och där förblir en klar majoritet antagligen positiva.
Den närmaste tiden torde också den chavistiska rörelsen stå väl samlad kring Maduro, med den prestige Chávez välsignelse gett honom. På längre sikt är det däremot troligt att dess inre motsättningar och det avsevärda avståndet mellan olika fraktioner kommer att komma upp till ytan på det ena eller andra sättet.
