Lina, nu är det din tur. Berätta om ditt sportlov.
Sofia såg upp från skolbänken. Framme vid katedern stod Fröken, med händerna knäppta framför sig och huvudet lite på sned. Nyss hade de fått höra Majas berättelse om resan till Thailand. Om värmen, stränderna, alla glassar hon hade ätit och mycket mer. Sofia hade varit ointresserad. Hon hade också varit i Thailand, fler gånger än hon kunde räkna till. Och innan, när fröken i förbifarten sagt ”Sofia, jag gissar att du varit en sväng till Idre, ni har väl en stuga där”?, hade hon nickat, men försiktigtvis korsat fingrarna bakom ryggen. För det var inte sant. Den här gången hade de inte varit i Idre.
Hon sneglade på Lina, som satt i bänkraden bredvid, ett par platser ifrån henne. Lina tvekade, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, och Sofia kände hur hon skulle vilja döda lärarinnan. Att hon hade mage att ens fråga. Som om hon inte visste, jävla kärring! Men Lina började prata. Först lågt, men så blev rösten högre och ivrigare.
– Och pappa hjälpte oss att bygga ett snöslott ute på gården, berättade hon. Ett högt, i två våningar där vi hade tända ljus på kvällarna. Och så grillade vi korv ute på gården, och det var jätteroligt.
Maja, i samma bänk som Sofia började sträcka upp sin arm. Skvallerbytta, tänkte Sofia och tog ett ordentligt tag om Majas lår. Förvånad vände Maja ansiktet mot henne och grimaserade lite.
– Ville du något Maja? undrade fröken.
Maja skakade på huvudet. Hon hade tårar i ögonvrårna. Sofia gissade att hon skulle få ett blåmärke på benet. Hon hade nupit rejält.
Ett tag var det tyst i klassen, sedan skrattade Klasse.
– Öh, snöslott va, gapade han, med målbrottsrösten svängande högt och lågt. Din farsa satt väl på bänken utanför systemet som vanligt, ha ha.
Lina blev eldröd i ansiktet och såg snabbt ner i bänken. Sofia räckte upp handen.
– Det var faktiskt ett jättefint snöslott. Helt fantastiskt! Jag var också där, flera gånger under lovet och vi hade jättekul, så det så.
Fröken gav henne en konstig blick, slog sedan ihop sina händer som i en applåd och sa:
– Men vad roligt!
Hon drog på det, så det blev rooooligt istället, och Sofia fick en känsla av att fröken visste att hon ljög. Men hon sa inget.
Lina sneglade på henne. Ögonen var svarta, alldeles fulla av hat. Sofia kände en ilning efter ryggraden. Så fort Lina hade en chans skulle Sofia åka på stryk. Det var det värt i så fall.
Efter lektionen kom Maja fram till henne och drog med henne till ett hörn i korridoren.
– Vilken tur att du nöp mig, viskade hon. Tänk om jag hade sagt det där i klassrummet, som jag berättade för dig innan lektionen, då hade jag gjort bort mig ju. Mamma måste ha sett fel… men behövde du nypa så jäkla hårt?
Sofia suckade och gick därifrån. Maja kunde inte hålla tyst om någonting över huvud taget. Helgen innan lovet hade det varit ett rånförsök mot tobakshandeln nere på stan, som Majas mamma ägde. Men polisen hade fått ett tips och varit på plats. Tre män hade gripits och Maja hade viskat att hennes mamma sagt att Linas pappa var en av dem. Vilket jävla sportlov, hade Sofia tänkt.
Fröken gick förbi dem, gav dem en blick och fortsatte i egna tankar. Det där rånförsöket hade varit morgonens stora samtalsämne i personalrummet. Kanske hade det varit dumt av henne att låta eleverna berätta vad de hade gjort under lovet, men hon tröstade sig vid tanken på att hon ju faktiskt inte hade bett dem berätta vad deras föräldrar hade gjort. Just nu var det dessutom inte hennes största bekymmer. Att Lina hade ljugit, det kunde hon förstå – men Sofia, som kom från en så fin familj? Pappa ägde en matvarukedja, med butiker över hela landet. Vart år hade han för vana att komma förbi, strax innan jul- och sommarlov, och ge henne en korg full med delikatesser.
– Ett litet tack för att Sofia har en så bra lärarinna, brukade han säga med en blinkning. Och jag vet, du får egentligen inte ta emot den men om jag ställer korgen här och bara råkar glömma den? Så talar vi inte mer om det.
Hon tyckte verkligen om honom. En stilig man och så givmild! Till julen hade det funnits kex, små ostar, blå vindruvor, hummer, champagne och en hel oxfilé i korgen. Hon blev nog tvungen att tala med honom om flickans lögner.
Efter den sista lektionen drog Sofia på sig jackan och försvann ut genom porten. Hon gick snabbt, så fort hon kunde utan att börja springa, men precis nedanför backen hörde hon knarrandet av skor som trampade fram ännu snabbare än hennes. Utan en blick åt hennes håll gick Lina förbi och fortsatte några steg till innan hon vände sig om. Hon hade inga vantar, händerna var knutna och ansiktet var stelt av ilska.
Sofia stannade. En stund såg de på varandra, sedan var det som om Lina bestämde sig och började gå mot Sofia.
Shit, hon kommer att slå ihjäl mig, tänkte Sofia. Och hon förstod varför. Skammen, kontra stoltheten. Det spelade ingen roll att Sofia hade hjälpt henne, snarare var det kanske tvärt om. Att det gjorde det än värre, just för att det var Sofia. Men även om Sofia hade en
Iphone och en alldeles ny jacka fanns det saker som Lina inte visste.
– Pappa ligger på sjukhus sa hon, snabbt innan Lina hann börja slå.
Lina stannade till, precis framför henne, och Sofia fortsatte.
– Han började supa veckan efter första advent. På julafton var han så full att han spydde rakt över matbordet, med hela släkten där. Och sen blev han alldeles galen, ställde sig och pissade på julgranen, trampade sönder julklapparna och försökte slå till min farmor. Fast han ramlade omkull och somnade på golvet i stället. På nyårsafton körde mamma honom till sjukhuset. Igen. Och där har han varit sedan dess. Få se om det hjälper den här gången.
Utan att titta på Lina började hon gå. Efter några steg varsnade hon Linas gestalt bredvid sig.
– Jag önskar att det hade varit på riktigt, viskade Sofia och kände tårarna bryta fram. Att det hade varit så. Ett snöslott, det hade väl varit nåt? Och vi hade faktiskt kunnat grilla korv och haft en massa tända ljus.
Hon kände en hand mot sin axel. Ett stadigt grepp, som tvingade henne att stanna. Linas ögon; med lugn blick såg de rakt in i hennes. Och sedan sprack hela hennes ansikte upp i ett enda stort leende.
– Vi kan väl bygga ett? Det är kramsnö, men jag vet inte om vi klarar att göra det i två våningar.
– Vi kan väl försöka?
– Då behöver vi snöskyfflar… och spadar och en massa värmeljus.
– Och korv, sedan när vi är klara, konstaterade Sofia. Snöskyfflar och spadar finns i vårt garage, fortsatte hon. Och hemma finns hur mycket värmeljus som helst. Följer du med? Vi kan äta mellis också, det finns bullar.
Lina såg tveksam ut.
– Tror du det är okej, att jag följer med? För din mamma alltså, hon kanske tycker att…
Sofia skakade på huvudet.
– Hon tycker ingenting sånt. Hon blir glad. För vet du, jag har aldrig vågat ta hem någon förut.
Lina nickade. Det hade sannerligen inte hon heller. Och hand i hand, skrattande och pratande fortsatte de efter vägen.
Mimmi Sandberg är boende i Falun, där hon förutom att skriva arbetar med undervisning i dans, teater och revy. Därutöver arbetar hon också nattetid inom sjukvården. Mimmi Sandberg har medverkat i ett par av Föreningen Arbetarskrivares antologier. År 2011 fick hon Arbetarskrivares stipendium. Numer ingår hon i föreningens styrelse, som sekreterare.
