Till ideologikritikens uppgift hör att problematisera sociala fenomen som tas för givna eller framställs som naturliga. Nymaterialismen är en växande tankeriktning som gör detsamma med den materiella världen. Materien, hävdar man, är inte blott en trög fond till samhällsliv och kultur utan den är i sig konstig, dynamisk och uttrycksfull. Inte ens naturen är naturlig.
Nyutgivna New Materialism: Interviews and Cartographies, med Rick Dolphijn och Iris van der Tuin som författare, är en av de första övergripande framställningarna av idéströmningen. Bokens första avdelning utgörs av intervjuer med Rosi Braidotti, Manuel Delanda, Karen Barad och Quentin Meillassoux. Den andra avdelningen består av så kallade kartografier i vilka Dolphijn och Tuin själva kartlägger de centrala problemen.
I slutet av 1990-talet började Rosi Braidotti och Manuel Delanda att på var sitt håll tala om ”neo-materialism”. Bägge opponerade sig mot den språkorienterade teori som dominerade i akademin. Med inspiration från filosofen Gilles Deleuze utvecklade Braidotti en metod för att hantera den ”konkreta men komplexa materialiteten hos kroppar som omsluts av sociala maktrelationer”. För Delanda gällde det att föra Deleuzes teorier närmare naturvetenskapen, och att skapa en ny politisk ekonomi för vänstern.
Enligt den moderna uppfattningen är vetenskapen en spegling av verkligheten, medan den postmoderna uppfattningen tvärtom reducerar den materiella världen till en spegelbild av kulturen. I båda fallen förutsätts två separata sfärer. Därav det tröttsamma kriget mellan de som säger ”socialt konstruerat!” och de som säger ”naturligt!” Nymaterialismen väljer inte sida utan hävdar i stället att både naturen och de sociala fenomenen är konstruerade, men av ett och samma material.
För att kunna förklara människa, makt och samhälle måste vi ta oss an dessa fenomen med begrepp som sträcker sig utöver dem och griper allt som existerar, eftersom människan och makten och samhället är konstruerade av samma stoff som allting annat. Delanda påpekar i sin intervju att all materia har en inneboende förmåga att skapa sin egen form. Den är själv-organiserande och behöver inte beordras utifrån. Varken en Gud eller en diskurs behövs för att ge struktur åt världen, den tar hand om det på egen hand.
Vid det här laget är det tydligt att denna materialism skiljer sig från den historiska materialism som Hegel vakar över. Bland föregångare i kanon kan i stället Spinoza nämnas. Många tar också ansats i aktuella naturvetenskapliga och utomfilosofiska teorier. Delanda använder sig av topologi och komplexitetsteori. Barad är doktor i teoretisk fysik. Hon menar att hennes kvantfysiska forskning och feministiska projekt förstärker och till och med förutsätter varandra.
Dolphijn och Tuin utmålar genomgående dualismen som huvudfiende. För Barad är det inte bara åtskillnaden mellan kropp och själ eller natur och kultur som förkastas, utan även åtskillnaden mellan existens och etik. Att beskriva och föreskriva blir för henne detsamma, något som delvis motiveras av insikterna från kvantfysiken. Allt är ihoptvinnat och materien tillåter inte individer. Etik handlar därför inte om att förhålla sig till ett yttre, utan om att ta ansvar inför den redan befintliga sammanbundenheten. Varats beskaffenhet och etikens anrop går hand i hand. Med tanke på vilket gigantiskt brott detta är med den moderna filosofins grundvalar skulle det förtjäna mer uppmärksamhet än det får i intervjun.
Försök till att hitta en gemensam strävan hos en brokig grupp tänkare tenderar att vilseleda mer än att förtydliga, och ibland verkar Dolphijn och van der Tuin vilja uppvisa ett manifest där det inte finns något. Intervjun med Quentin Meillassoux är en höjdpunkt, men att inkludera honom i just den här boken kan förvirra bilden av både nymaterialismen och Meillassoux.
Kartografierna då? Dolphijn och Tuin annonserar ständigt det radikala och banbrytande i tankarna som presenteras, men författarnas andfådda entusiasm smittar inte av sig. Effekten är den motsatta (till och med på en välvillig läsare). Det blir olustigt uppenbart att boken är skriven inuti de akademiska vändningarnas förutsägbara dramaturgi. Trender i tänkandet behöver inte vara av ondo – så länge de leder till att vi faktiskt tänker. Värre är om det räcker med att byta ut modeord då och då. Tyvärr tycks Dolphijn och Tuin vara mer förtjusta i begrepp än i materia.
I intervjuerna framgår dock nymaterialismens kraft. Här finns löftesrika redskap för att hantera samtida fenomen, om det så är klimatförändringar, bioteknik, globalt kapital eller ett outtröttligt återskapat heteropatriarkat.
Som alla böcker av Open Humanities finns denna tillgänglig för nedladdning eller html-läsning på förlagssidan: openhumanitiespress.org. Jag rekommenderar intervjuerna starkt. Och den som är intresserad av lite kortare men minst lika kunniga texter om nymaterialism hänvisas till darkecologies.com, en av de bästa bloggarna i ämnet.
