I början av 2000-talet gjordes försök inifrån fängelserna med fackförening och tidningar. Men Kriminalvårdens motarbetande har begravt dessa initiativ. I dag leds fångkampen i stället utanför fängelserna. Från självorganisering på anstalterna till centraliserad ombudsmannapolitik utanför. Det är en utveckling som ingen, förutom Kriminalvården, är nöjd med.
Under det senaste decenniet har det gjorts seriösa försök från fångar att organisera sig för att åstadkomma förbättringar på landets fängelser. Förtroenderådens riksorgansation, Frio, bildades 2004 och fungerade under flera år som fångarnas fackförening. Samtidigt fanns det flera fångtidningar som gjordes inne på anstalterna. Den mest spridda var Kåkbladet som, med en upplaga på 600 exemplar, hade läsarbasen inne på anstalterna men även utanför bland anhöriga, forskare och journalister. Men motståndet från Kriminalvården har varit kompakt och mycket framgångsrikt, menar flera personer som Arbetaren varit i kontakt med. I dag finns varken Frio eller Kåkbladet kvar.
– Möjligheterna att driva fångkamp är begränsade i dag. Många förtroenderåd har upplösts på senare år, avdelningarna har blivit mindre och det har blivit svårare för fångar att samarbeta, säger Jonas Klinteberg som arbetade med tidningen Kåkbladet.
Efter flera uppmärksammade rymningar 2004 fokuserade Kriminalvården allt mer på säkerhet och att minimera risken för fler rymningar. En rad förändringar genomfördes med bland annat sämre permissionsmöjligheter, strängare visitationer för anhöriga, begränsade träningsmöjligheter och rökförbud.
Samma år bildades Frio på initiativ av fångar som samarbetade med socialpolitiska Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Idén var en platt och demokratiskt struktur där förtroenderåden på varje anstalt arbetade för sina fångar och sina avdelningar. Frio fungerade som ett slags paraplyorganisation och knöt samman alla förtroenderåd. Det organiserades strejker för bättre mat och bättre arbetsvillkor, man drev på för självförvaltning på avdelningarna, för att fångarna skulle få möjlighet att tvätta kläder och laga sin egen mat. Frio hjälpte intagna, många med utländsk bakgrund, som inte kände till sina rättigheter. Det kunde röra sig om att skriva överklaganden om rätt till telefontider eller rätt till besök från sina barn. Under ett par år representerade organisationen 90 procent av alla fångar, cirka 4 500 personer.
Magnus Hörnqvist har en bakgrund som vänsteraktivist. I dag arbetar han som docent i kriminologi vid Stockholms Universitet.
– Konflikten mellan Kriminalvården och fångarna kommer alltid att finnas och fångarna kommer alltid att försöka organisera sig, just för att de är ett fångkollektiv. Och det kommer alltid att vara en kamp med vänsterförtecken, säger Magnus Hörnqvist.
Under 00-talet engagerade han sig i fångkamp och var med och startade Frio. Hans eget uppdrag blev att från utsidan möjliggöra kommunikation mellan förtroenderåden och styrelseledamöterna. Frios styrelse bestod av fångar som satt spridda över landet och utan möjlighet att kommunicera direkt med varandra. Kommunikationen sköttes i stället brevledes på utsidan. Genom åren frankerade och postade han tusentals brev och han kan skryta med att kunna samtliga adresser till landets anstalter utantill.
Magnus Hörnqvist säger att majoriteten av fångarna är arbetarklass och att många har missbruksproblem. Enligt honom utsätts denna resurssvaga grupp för en långtgående och kränkande disciplinering i fängelset.
– Fängelset är samhällets spegel. De maktförhållanden som finns ute i samhället hittar man i koncentrerad form i fängelset. Fångarna måste organisera sig för att kunna hävda sina intressen och för att inte bli nedtrampade. De rättigheter de har nu har tidigare fångar och aktivister kämpat sig till och de kan lätt gå förlorade.
Flera före detta Frio-medlemmar som Arbetaren har pratat med vittnar om svårigheterna att kommunicera med varandra och att de straffades av Kriminalvården på grund av sitt engagemang. Brev mellan förtroenderåden försvann och det kunde vara svårt att få telefonsamtal beviljade. En före detta styrelseledamot i Frio, som vi kan kalla Tom Larsson, berättar att han vid ett tillfälle blev kallad till anstaltschefens kontor. Där fick han höra att han inte skulle få någon permission så länge han var engagerad i Frio. En annan styrelseledamot i Frio ska ha varit permissionsmogen under flera år men nekades konsekvent permissioner. När han avgick från sitt uppdrag fick han sin första permission nästan omedelbart.
I samband med att Uppdrag Granskning 2008 gjorde ett kritiskt reportage om Kriminalvården flyttades flera ledamöter i Frio till andra anstalter. En sattes dessutom på isoleringen. Att ”knalla” någon, som det heter bland fångar när man blir förflyttad, är ett effektivt verktyg för Kriminalvården att göra det svårt för medierna att kontakta fångar och det kan även bryta ned kampviljan bland de som berörs.
Vid ett tillfälle hade Tom Larsson, i egenskap av styrelseledamot för Frio, fått en inbjudan att delta på en konferens. Deltagare på konferensen var bland andra Kriminalvården, forskare och politiker. Men enligt Tom Larsson blev det inget deltagande då Kriminalvårdens dåvarande generaldirektör Lars Nylén protesterat mot att Frio skulle representeras.
– Lars Nylén sade att han vägrade stå på samma scen som Frio och tydligen vägde hans röst tyngst, säger han.
Förutom ett möte med Kriminalvården 2011, ett par månader innan Frio gick i graven, blev organisationen alltid kyligt bemött av Kriminalvården. Den frostiga attityden från Kriminalvårdens sida bekräftas även av Magnus Hörnqvist.
– När Frio startade kontaktade vi både Lars Nylén och Birgitta Göransson, som då var regionchef, för att förklara vad Frios ambition var och höra efter om det fanns förutsättningar för framtida samarbete. Men de var negativt inställda från första början och sade att vi företrädde en kriminell organisation.
Under åren har flera drivna Frio-personer fallit tillbaka i gamla kriminella spår, en Frio-ordförande rymde och några är döda.
– Klart att sånt påverkar möjligheterna att arbeta. Speciellt då Kriminalvården gärna ville utmåla oss som kriminella, säger Magnus Hörnqvist.
En framgång för organisationen var att den som remissinstans fick rätt att yttra sig om olika lagförslag. Störst genomslag fick Frio i den nu gällande kriminalvårdslagen där det står att så kallat glasrutebesök inte ska tillämpas i onödan. Magnus Hörnqvist menar att man genom detta inflytande och genom användandet av strejker lyckades agera som en tillbakahållande kraft under de kärva tiderna. Det konstanta motarbetandet från Kriminalvården och det allmänna politiska klimatet med en svag vänster, var enligt Magnus Hörnqvist de starkast bidragande faktorerna till varför Frio lades ned 2011. Han säger att fångkampens framtid ligger i att dess två ben, kampen från in- och utsidan, växer tillsammans.
– Precis som med högerpolitik i stort, förlorar de flesta människor på en hård kriminalpolitik. Det gäller att folk på utsidan förstår det och att de allierar sig med fångarna i en gemensam politisk kamp.
Ulf Jonson är chef för klient- och säkerhetsenheten vid Kriminalvården. Han säger till Arbetaren att man ser positivt på att intagna vill engagera sig och försöka påverka. Ulf Jonson menar också att det på varje anstalt och avdelning förs en dialog mellan Kriminalvården och de olika förtroenderåden som tillsammans utvecklar verksamheten.
Företrädare från Frio säger att de vid flera tillfällen försökte inleda samtal om möjliga samarbeten, men att ni inte var intresserade.
– Vi hade efter uttryckt önskemål från Frio samtal med representanter för Frios styrelse i mars 2011. Det var ett positivt möte som hölls på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping. Efter mötet blev det lite mejlkonversation, men sedan hörde vi inte av dem mer.
Flera personer som jag pratat med säger att det var vanligt att personer som var aktiva i Frio på grund av sitt engagemang fick svårt att få permissioner och att de flyttades till andra anstalter. Stämmer det?
– Det har jag aldrig hört talas om och på några sådana grunder avslås inte permissioner och inte heller förflyttas man för det.
När Frio gick i graven valde RFHL i stället att satsa på en fångombudsman. RFHL ansåg att politisk kamp från insidan omöjliggjordes av Kriminalvården. Tanken är nu att från utsidan ge juridisk och rättslig hjälp till fångar, men även att arbeta opinionsbildande. Michael Gajditza är i dag anställd av RFHL som fångombudsman. Han säger att uppdraget är en följd av den repression fångarna utsätts för.
– Men mig kan de varken knalla eller sätta på isoleringen, säger Michael Gajditza.
Med Frio fanns, åtminstone teoretiskt, strejken som ett maktmedel att ta till för fångarna. Vad kan en fångombudsman göra?
– Framför allt handlar det om att skriva olika anmälningar, JO-anmälningar eller anmälningar till diskrimineringsombudsmannen.
Michael Gajditza skriver även på en rättighetsbroschyr för de intagna. De främsta utmaningarna som han ser är att verka för kortare häktestider, bibliotek på häkten och att fångar på de tyngre anstalterna ska kunna prata i telefon med sina anhöriga.
År 2007 satt Jonas Klinteberg på Karlskogaanstalten. Under en tidigare anstaltsvistelse hade han hört talas om att det fanns en tidning som gjordes av och för fångar. En dag fick han ett nummer av tidningen Kåkbladet av en kille på avdelningen.
– Den där borde du skriva för, du som kan formulera dig, sade killen.
Kåkbladet, vars innehåll framför allt bestod av insändare som var kritiska till Kriminalvården, var ingen imponerande syn. Den liknade mer en bunt i hopvikta A4-papper än en riktig tidning, tyckte Jonas Klinteberg. Men bara tanken på att skicka in en text gjorde honom nervös. Efter att ha gått och funderat några dagar tog han ändå mod till sig och postade en text som handlade om den bristfälliga vården inom Kriminalvården. Efter bara några dagar kom ett brev från Kåkbladets chefredaktör som skrev att texten skulle gå i nästa nummer och att han var välkommen att arbeta kontinuerligt med tidningen.
– Det var en euforisk känsla att få det brevet, jag växte enormt mycket. Från att ha känt mig helt obetydlig hade jag blivit en person som agerar och drar sitt strå till stacken för förändring.
Han började bidra med texter till varje nummer och fick mycket positiv respons av de andra fångarna på avdelningen. En äldre fånge sade att Jonas Klinteberg skulle bli den nya Börge Hellström. Han inredde sin välstädade cell som ett litet kontor med pärmar märkta ”Förtroenderådet”, ”Frio”, ”Personligt” och ”Kåkbladet”. På skrivbordet låg block och pennor i prydlig ordning bredvid mappen med ingående och utgående post. På kvällarna satt han i timmar och skrev texter och brev till olika förtroenderåd och till redaktörerna på Kåkbladet. Tankar väcktes om att en dag bli journalist eller att på något sätt arbeta med sitt skrivande.
I dag lever Jonas Klinteberg sedan ett par år tillbaka ett ordnat familjeliv. För tillfället är han föräldraledig från sin fasta tjänst som kock. När han får tid över arbetar han med den nya fångtidningen Filen där han är ansvarig utgivare, och han skriver även artiklar i RFHL:s tidning Oberoende. I nuläget arbetar samtliga Filen-redaktörer från utsidan, men ambitionen är att det mesta av innehållet i tidningen ska komma inifrån fängelserna.
Jonas Klinteberg säger att det blivit allt svårare för fångar att göra sina röster hörda genom tidningskapande. De första redaktörerna för Kåkbladet hade fått rätt att som sin sysselsättningsplikt arbeta med tidningen, men med åren förändrades villkoren och Kriminalvården omöjliggjorde tidningsarbetet inifrån anstalterna med hänvisning till säkerheten. I Kriminalvårdens personaltidning Runt i krim höjdes röster som ville förbjuda Kåkbladet, något som dock inte fick genomslag. Jonas Klinteberg anser att den främsta orsaken till att tidningen lades ned var Kriminalvårdens motarbetande, främst genom att det inte längre gick att göra tidningen inifrån fängelserna.
– Kåkbladet lades ned 2011 för att den inte klarade av att mucka. Dess existens blev beroende av folk på utsidan som redigerade, tryckte och distribuerade tidningen. Det var en tidning som hade basen inne på anstalterna och på sikt klarade den inte av tvångsflytten till utsidan, säger Jonas Klinteberg.
Nu hoppas han att Filen ska ta vid där Kåkbladet slutade. Han säger att man har ett viktigt uppdrag och att ingen annan tidning i dag tar upp dessa frågor.
– En majoritet av fångarna har missbruksproblem, men pratar man om vård och behandling är det lätt att få en flumstämpel i dag. Jag har egen erfarenhet av att sitta i olika förvar och den bilden som medierna, samhället och många andra sprider är inte den sanna. Det finns en myt om att svenska fängelser är spaanläggningar och att fångar får bättre mat än i skolan. Varför inte lyssna på dem som har erfarenhet och ta deras förslag seriöst?
