Att kasta bort två timmar av sitt liv på en dålig film är inget ämne för djupare analys. Men om filmerna passerar gränsen för vanligt skräp och blir anmärkningsvärt usla, har man klivit in i filmvärldens oglamourösa subkultur. Det dröjde länge innan någon såg ett värde i Hollywoods mest misslyckade kreatörer, fascinationen för älskvärt usla filmskapelser fick egentligen inte sitt officiella erkännande förrän 1980 när kritikerna Michael Medved och Harry Medved gav ut boken The Golden Turkey Awards. Projektet hade större ambitioner än att bara varna för icke sevärda rullar, bröderna Medved gjorde sin research och studerade ett par tusen erkänt misslyckade filmer och uppmanade sina läsare att rösta på sina sämsta favoriter innan utmärkelserna delades ut. Den främsta utmärkelsen var kategorin för tidernas sämsta film, som tillföll Plan 9 from Outer Space (1959). Dess skapare Edward D Wood Junior (mer känd som Ed Wood) tog även hem priset för sämsta regissör, och med det hade talanglöshet fått sitt erkännande. Året därpå fick Oscarsgalan sällskap av Golden raspberry awards som delar ut razzies för årets sämsta prestationer i samma kategorier som amerikanska filmakademiens pris. Sedan dess har galan, som alltid infaller dagen innan Oscarsgalan, vuxit till ett allt större och mer betydelsefullt evenemang som numera även visas på tv.
Även om exponeringen av anmärkningsvärt dåliga filmer ofta har uppfattats som ren skadeglädje, har fenomenet med tiden fått större betydelse. En aspekt är att markera en motreaktion på Hollywoods elitism och fixering på framgång, som till exempel illustrerades när Oscarsgalan i slutet av 1980-talet beslutade att ta bort den klassiska frasen ”and the winner is” för att poängtera att alla som nomineras till utmärkelsen redan är vinnare. Glorifieringen och det selektiva fokuset på industrins mest framgångsrika skapelser har motiverat vissa skådespelare och filmskapare att demonstrativt erkänna sina misstag i stället. När Paul Verhoeven bombade sin karriär med den totalsågade Showgirls (1995) valde regissören att erkänna sitt nederlag och blev den förste vinnaren av en razzie som frivilligt mottog priset på galan. Även Halle Berry valde att ta emot sin razzie för floppen Catwoman (2004), och gjorde så med sin tidigare vunna Oscarstatyett i andra handen. Ofta har det genererat mer respekt och beundran att acceptera priset än att förneka det.
B-filmen har även skapat en romantik kring konstnärlig strävan i uppförsbacke, ett kvitto på viljestyrka och dedikation som bekräftas när belöningarna uteblir. Under sin outtröttliga kamp för erkännande skrev Ed Wood manus till 47 filmer och över 80 romaner, utan att producera ett enda kommersiellt framgångsrikt verk. Den deprimerade och alkoholiserade Wood fortsatte trots detta att arbeta fram till sin död och gav aldrig upp tron på att han valt rätt karriär. Passion på gränsen till besatthet och omänsklig envishet resulterade till slut i ett postumt erkännande. Wood fick aldrig själv uppleva det, men hans hånade kreativitet skulle med tiden vändas till kultstatus. Filmen Ed Wood (1994) av Tim Burton, med Johnny Depp i huvudrollen, upphöjde tidernas mest misslyckade regissör till en odödlig ikon. Filmen belönades ironiskt nog med två Oscarsstatyetter. Sedan dess har det tillkommit filmfestivaler, utmärkelser och till och med en amerikansk frikyrka tillägnad Wood. Under 2013 lanseras en nyinspelning av Plan 9 from Outer Space.
Filmindustrins misslyckade baksida har också blivit en slags punkens motsvarighet på vita duken, ett ställningstagande om fri kreativitet där önskan att skapa inte hindras av brist på resurser. Det tappert kämpande filmbolaget Troma, som producerat lågbudgetfilmer sedan 1974, har blivit den drivande kraften bakom den inofficiella rörelsen. Under sin slogan ”reel independence” har bolaget haft en betydelsefull roll i att uppmärksamma filmproduktion bortom de stora studiorna. Tromas frontfigur Lloyd Kaufman har givit ut bokserien Your own damn movie! som instruerar i hur man skapar, regisserar, producerar och säljer sin egen film. Kaufmans instruktionsböcker, liksom hans engagemang i olika organisationer och festivaler fokuserade på alternativ film, bygger på uppmaningen att inte låta sig hindras av filmindustrins påstådda behov av finansiering. Budskapet illustreras inte minst av att Troma lyckats överleva i snart 40 år trots att The Toxic Avenger som gavs ut 1985 är bolagets hittills enda kommersiella framgång.
Den verkliga giganten inom B-film är däremot raka motsatsen till ekonomisk motgång. Världens minst uppskattade filmbolag The Asylum är tvärt om den enda etablerade filmproducenten i Hollywood som kan stoltsera med att aldrig ha gått back på en film. Även om bolaget i sig är okänt för de flesta, har de flesta filmkonsumenter såväl som filmproducenter vid något tillfälle blivit drabbade av branschens största doldis. Det åtta man starka filmbolaget har en lika genial som föraktad affärsidé som bygger på att utnyttja varje chans till gratis marknadsföring. Om du någonsin har genomlidit en usel film som lite vagt påminner om en högbudgetproduktion med liknande namn, är det med all säkerhet en skapelse av The Asylum.
Bolaget fann sin nisch av en ren slump. Producenterna David Rimawi och Sherri Strain samt regissören David Michael Latt började producera lågbudgetfilmer under etiketten Village roadshow 1997. Trion fann att de hade svårigheter med att nå ut med sina skapelser och de stora distributörerna visade ingen större tilltro på det unga filmbolaget. Men allt förändrades 2005 när bolaget, som nu bytt namn till The Asylum, producerade en film baserad på H G Wells War of the worlds. Lanseringen skedde av en händelse ungefär samtidigt som Paramount släppte sin film med samma namn där Tom Cruise spelade huvudrollen. Distributören Blockbuster lade in en beställning på 100 000 exemplar av The Asylums version, en enorm siffra för en film vars budget inte ens uppgick till en miljon dollar (att jämföra med de 132 miljoner dollar som Paramount lagt in). Ouppmärksamma videohyrare plockade fel film ur hyllorna tillräckligt många gånger för att tillfredställa både det okända filmbolaget och jätten Blockbuster. Den oväntade framgången resulterade kvickt i en ny affärsidé som sedan dess har fortsatt att följa samma mönster.
The Asylum inväntar helt enkelt en stor lansering från någon av Hollywoods främsta studior, och producerar kvickt en egen version. Eftersom The Asylum aldrig släpper sina filmer på bio hinner de få ut sin film till videouthyrning innan storfilmen når dit. Samtidigt som de stora filmbolagen vräker på med marknadsföring för en film som ännu inte ens finns tillgänglig, inkasserar The Asylum intäkterna för vad konsumenterna mer eller mindre omedvetet tror är samma produkt.
The Asylum använder strategiskt olika kryphål med namn som inte kan varumärkesskyddas, vilket har möjliggjort fullt lagliga titlar som The terminators (2009), Titanic 2 (2010) och Sir Conan Doyles Sherlock Holmes (2010). I den senaste vågen av filmatiserade sagor från Hollywood, har The Asylum varit framme och släppt Grimm’s Snow White (strax innan Universal släppte Snow White and the Huntsman), Hansel & Gretel (med anledning av Paramounts Hansel and Gretel: Witch Hunters) och nu senast Jack the Giant Killer som alternativ till New ine cinemas 190 miljoner dyra Jack the Giant Slayer. Konceptet har skapat ett ny genre känd som ”mockbusters” där The Asylum är överlägset världsledande. Tack vare sin snabba produktion, ett par månader från beslut till färdig film, och ett team som specialiserat sig på att finna billiga lösningar, är The Asylum vid det här laget uppe i över hundra genomförda filmprojekt enligt sin modell.
Trots en konstant ström av stämningar från samtliga stora aktörer i Hollywood, plus oräkneliga reklamationer från upprörda filmkonsumenter, har ingen lyckats få stopp på The Asylums affärsidé.
Bolaget begår tekniskt sett inget bedrägeri och håller sig alltid inom lagens råmärken, vilket gör dem oåtkomliga till och med för Los Angeles mest högavlönade advokater. Bolagets kreativitet när det kommer till att utnyttja hype, marknadsföring och säljande knep har utvecklats till något av en konstform i sig. Exempelvis tog bolaget fasta på att den framgångsrika komedin The 40 Year Old Virgin (2005) hade en titel som kunde göras ännu mer säljande. The Asylum bytte helt enkelt ut den manliga huvudrollen mot en ung kvinna och lanserade istället The 18 Year Old Virgin (2009), som både fick gratis marknadsföring via association och därtill lockade med betydligt mer sex appeal. Året innan noterade The Asylum den rådande efterfrågan på tonårsmusikaler som High School Musical hade orsakat, och såg en möjlighet att göra mer än bara ett plagiat. Efter att filmmakarna deltagit i en kurs som lärde ut hur man attraherar religiösa målgrupper i USA, slängde de snabbt ihop underbolaget Faith films och producerade ett kristet alternativ med titeln Sunday School Musical (2008).
The Asylum är utan konkurrens världens mest föraktade filmbolag, men de har även vunnit stöd och uppmuntran. Regissören Latt blir ofta inbjuden som föreläsare på festivaler och konvent och har vunnit över 20 utmärkelser för sitt arbete. Bolaget har visat att det går att överleva i filmbranschen trots allt större dominans och kontroll av de fem ledande studiorna, vilket räcker för att inkassera sympati. För aspirerande filmskapare som inte lyckas få finansiering eller bara människor som generellt ogillar att Hollywood allt mer satsar på marknadsföring av uppföljare och allt mindre på nyskapande, har The Asylum blivit något av en älskvärd rebell.
Om det inte var för Woods storhetsvansinne, Tromas exploatering av skräck och naken hud, och The Asylums surfande på Hollywoods marknadsföringsapparat, hade betydligt färre usla filmer nått ut i världen. Det hade även inneburit att slocknande stjärnan Bela Lugosi inte fick den sista chans i karriären som Wood erbjöd honom, att en okänd Marisa Tomei inte kunde slå igenom med The Toxic Avenger, och att alla arbetssökande filmarbetare i USA inte längre kunde få sina uppskattade extraknäck hos generöse arbetsgivaren The Asylum. Mest skrämmande är kanske insikten att dåliga filmer skulle bli synonymt med överproducerad, ljummen förutsägbarhet från Hollywood och inte uppfriskande kalkoner gjorda med passion, talanglöshet och knappt mätbar budget.
