– Filmen handlar om en nytänkande, modern, marockansk, arabisk kvinna. Jag tror att komma in i hennes huvud är det mest intressanta för en svensk publik, säger regissören när vi ses på produktionsbolaget Blue Monday Productions kontor i Paris.
Han talar om Goodbye Moroccos huvudperson Dounia som bor i Tangier. Dounias familj är konservativ och föraktar henne för att hon lämnat sin man, som hennes son fortfarande bor hos. På konstruktionsplatsen där Dounia och hennes pojkvän är chefer finner arbetarna en fresk från antiken i ett underjordiskt rum. Dounia bestämmer sig för att sälja fresken dyrt på svarta marknaden för att kunna fly landet med sin son och pojkvän. Men så försvinner mystiskt en byggnadsarbetare och en dramatisk, mörk historia utvecklar sig. Filmen visades på Cinemafrica, en filmfestival i Stockholm med fokus på afrikanska filmer.
Utan att det berättas med särskilt många ord, och trots att Dounia har en välbärgad livsstil, förstår publiken snabbt att Dounia vill lämna Marocko.
– Önskan att migrera är väldigt stark. Det är ett djupt rotat problem som inte bara handlar om ekonomi. Det handlar om att inte trivas eller se möjligheter där man är, kommenterar Moknèche migrationstemat.
Han pratar allvarligt med armarna i kors. Ögonen är uppspärrade och förstoras ytterligare bakom ovala glasögon.
Många filmer om migration har kommit de senaste åren, till exempel Oscarbelönade Nader och Simin – en separation.
– Kärnan i den filmen är ju att kvinnan vill lämna landet med sin dotter. Hon vill att dottern ska få ett bättre liv än vad hon själv fått, säger Moknèche.
Vi pratar sedan om The Pirogue, en annan film med migrationstema som visas på Cinemafrica.
– Att det produceras många filmer på temat reflekterar verkligheten. Precis som att det i Frankrike produceras många filmer om skilsmässa och älskare.
Är på grund av att många afrikanska filmer handlar om migration som så många av de afrikanska filmerna som når Europa har det temat? Eller kan det vara så att européer finner detta ämne extra relevant?
– Nej, terrorism är ett tema tror jag att fler i Europa vill se. Eller europeiska filmer om hur migranterna har det svårt i Europa… filmer gjorda för att migranter ska se att man inte har det så lätt i Europa som invandrare, vem vet?
Nadir Moknèche hade svårt att få tillstånd att visa sin senaste film i Algeriet, eller att ens komma in i landet för att filma mer där – en slags censur. Då började han fundera på att spela in i ett annat land, och hamnade i Marocko.
Har censuren och andra politiska hinder minskat sedan den arabiska våren?
– Jag vet inte. Jag började ju göra filmer med politiska teman innan den arabiska våren. Men den arabiska våren framkallar fler sådana filmer; den ökar produktionen av dem.
Goodbye Morocco har ännu inte visats på den afrikanska kontinenten. Snart har den dock premiär i Tunisien, och ett distributionsbolag i Marocko säger sig vara intresserade.
– Men en festival i Marrakesh nekade till filmen för att ”den inte var rätt för dem”, men jag tror att de var rädda för vad folk skulle tycka. De ville inte riskera något från myndigheterna eller publiken.
Kommer nästa film att bli enklare?
– Nej, för det största problemet är alltid finansiering.
Moknèche säger trött att inte ens i Quatar, ett land som anses uppmuntra kulturell frihet, är man intresserade av hans nästa projekt.
– Där visas Goodbye Morocco men man har satt 18-årsgräns. Jag tror att intresset är ytligt och att de bara är ute efter en viss image, för de ger inget finansiellt stöd för att skapa politiskt utmanande filmer.
För tillfället skriver Moknèche på sin nästa film, som kommer att utspela sig i Frankrike, landet där han har bott sedan början av 80-talet. När han måste lämna intervjun pratar den franska producenten Nathalie Mesuret vidare om Frankrikes och andra europeiska länders inflytande i afrikansk filmproduktion. Hon påpekar att väldigt många av de afrikanska filmerna som når europeiska festivaler är helt eller delvis europeiskt producerade. Tror hon att det påverkar filmernas innehåll?
– Nej. Men algeriska journalister frågar mig det alltid lite smygande. Och filmskaparna kan vara nästan paranoida av motstånd för franskt inflytande.
Nathalie Mesuret är dock ingen opartisk röst i denna fråga, och ämnet får lämnas öppet för reflektion. Många av filmerna som visades på Cinemafrica i år har europeisk finansiering. Hur påverkar det innehållet?
