Det finns ett skämt som man ibland stöter på. Om gamla marxister som sörjer att det inte längre finns någon ”riktig” arbetarklass kvar i västvärlden. Att när de stora fabrikerna försvann så försvann också det revolutionära subjektet. Vilka skulle nu göra revolution? Skämtet handlar alltså om en gammal vänster som sörjer en svunnen tid. En tid då det fortfarande fanns möjligheter. Om bara de löpande banden kunde komma tillbaka, då skulle allt lösa sig.
Det brukar ju heta att varje skämt innehåller en bit sanning. I det här fallet stämmer det. För det är nog flera som – åtminstone till en viss del – kan känna igen bilden av en gammal vänster som drömmer sig tillbaka till industriernas tid. Till en tid som inte är nu.
Den där stereotypa bilden av arbetarklassen. Den starke mannen som arbetar med sin kropp inom industrin. Som sliter ut sig och sedan gör uppror. Medlem i ett stort fackförbund som går ut i strejk. Symbolen för den starka arbetarklassen.
I dag ser det annorlunda ut. Åtminstone i västvärlden. Många stora fabriker och industrier har lagts ned eller flyttat, arbetarna vid de löpande banden har ersatts av vandrande cv:n som alltid ska ha ett leende på läpparna. Fasta anställningar är inte längre norm, utan det flexibla och fragmentiserade. Vi stämplar inte längre in och ut och inte vid samma klockslag.
Denna förändring har ändrat förutsättningarna för att gemensamt organisera sig. Det är svårare att mötas när man är utspridda, vilket nog är ett faktum som fått många att känna en viss hopplöshet. Det är denna hopplöshet som varit grogrunden för skämtet ovan. Att möjligheterna i dag verkar så få att det inte finns något annat att göra än att drömma sig tillbaka till fabrikens dagar.
Jag tänker på alla reportage, kritiska artiklar och intervjuer som vi alla har läst som målar upp det nuvarande utan att ens försöka blicka framåt, på vad som kan göras. Jag menar inte att dessa texter är meningslösa. Ofta är de välskrivna, intressanta och givande. Och självklart är dagens situation inte positiv. Men ibland kan det ändå vara svårt att komma ifrån att de egentligen bara bekräftar det som vi redan vet: att det är för jävligt. Att det inte ens går att föreställa sig alternativ. Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Som det brukar heta.
För en tid sedan publicerades en bok som vill motverka detta. Som inte vill föreställa sig jordens undergång utan i stället ta avstamp i den nuvarande situationen och för en stund fundera över vad det faktiskt är som vi kämpar för. What we are fighting for är en antologi som samlar en rad kända radikala skribenter. John Holloway, Nina Power, Franco ”Bifo” Berardi, Marina Sitrin och Mark Fisher är några av de många medverkande. Boken är indelad i fem delar, ”New Economics”, ”New Governance”, ”New Public”, ”New Social Imagination” och ”Tactics of Struggle”. Många olika ämnen tas upp. Här kan man bland annat läsa om torgprotester, deltagande ekonomi, ekologiskt medborgarskap, allmänningar och upplopp.
Alla bidrag håller inte samma nivå. Men det som gör boken spännande är att alla texterna förenas i det gemensamma temat att blicka framåt. I en tid då åtstramningar präglar våra samhällen skapas vågor av nya protester. För något måste göras.
Andra liknande exempel finns. David Harveys senaste bok Rebel Cities (Verso Books, 2012) som inte bara kritiserar utan också försöker se vad som kan göras istället. Eller den svenska antologin I stundens hetta (Roh-Nin Förlag, 2011), där aktivister själva skriver om pågående kamper. Det är när man läser böcker som dessa som man inser att det inte är så vanligt.
Detta inslag finns alltså i boken What we are fighting for. Men samtidigt utan att kritiken av det nuvarande blir svagare. Till exempel skriver ”Bifo” Berardi om kapitalismens förmåga att anpassa sig. Han beskriver hur våra drömmar om frihet lätt kan slå över till något förslavande, genom att det ekonomiska systemet uppfyller våra önskemål fast med viss modifikation. Och att det är denna ”modifikation” som till och med kan göra våra ”uppfyllda krav” till ännu tyngre bojor. Som till exempel i fallet med flexibelt arbete. Till en början en önskan bort från det fordistiska arbetet som sedan uppfylldes som något inte alls önskvärt. ”Bifo” skriver att på det här sättet ger kapitalismen oss vad vi önskar, men på ett sätt som får oss att känna att vi måste vara ”försiktiga med vad man önskar sig”. Det här exemplet visar på hur antologin inte alls tappar i kritiken av samtiden. Tvärtom. Jag tänker att kritiken bara blir ännu vassare när den korsbefruktas med blickar mot sociala rörelser, protester och motstånd.
Jag kommer att tänka på ett samtal på ABF-huset för ett par år sedan. Ett par lokalpolitiker skulle prata om arbetstidsförkortning. När diskussionen höll på att ta slut sade en av de medverkande att det är väldigt enkelt att stå här och förespråka sänkt arbetstid men att när det verkligen gäller är det i princip omöjligt att föra fram frågan om det inte finns en rörelse bakom. Om jag minns rätt avslutades samtalet med den insikten.
Insikten känns ganska given. Att på allvar kunna driva frågor framåt kräver socialt stöd och anknytning till nätverk och rörelser. Det är därför som jag kan förundras över den ovilja som man ibland kan stöta på. Ovilja mot att skriva om och diskutera pågående protester och kamper. Kanske handlar det någonstans om rädsla för att bli förknippad med någonting som man inte kan stå för. En vilja att hela tiden ha ryggen fri. Men på det sättet är det svårt att vinna något. Vissa saker är värda att kämpa för.
I ett av de starkaste bidragen i What we are fighting for går författaren Nina Power in på ett liknande spår. Hon inleder sin text med att skriva att det pågår ett krig mellan dem som säger att det pågår ett krig och dem som säger att det inte gör det. Genom att inte erkänna konflikter förlorar man också förklaringsverktygen för till exempel protester, uppror och upplopp. Något som blev tydligt när den brittiska högern skulle försöka ”förklara” upploppen som i augusti 2011 ägde rum runt om i landet. Man kom egentligen aldrig längre att det hela handlade om kriminalitet bland unga. Om man däremot erkänner att det pågår konflikter, då erkänner man samtidigt att det finns olika sidor att stå på.
Om vi är tvungna att välja sida kan vi inte stå bredvid.
Power skriver också om någonting annat som man ofta kan höra: Kravet på att någonting måste hända nu, följt av en klagan på att ingenting händer – men när något sker så anses det ske på fel sätt. Hon ger exempel från studentprotesterna i London. Hur studenterna först anklagades för att vara lata och sedan – när protesterna väl var igång – för att vara våldsamma. ”Ett par stycken förstörde” som det brukar heta, och så skrivs plötsligt protesten av i sin helhet. De rationella kraven hamnar i skymundan. På ett liknande sätt fungerade det under upploppen. ”De är bara kriminella, de har inga riktiga krav”. Resultatet blir alltså en slags dubbel bestraffning. Hur man än gör så blir det fel.
Det här inslagen tycker jag mig tyvärr ibland se inom vissa delar av vänstern också. Trots önskan att något ska ske är det alltid något som inte stämmer. Förutom i retrospektiv. Som Power skriver händer det att en ”protest” accepteras 20 år senare, när kraven redan är uppfyllda och på så sätt saknar betydelse.
Men det är i nuet som vi befinner oss.
Mark Fisher tar i sin text upp ett helt annat exempel som också handlar om att förminska en protest så att den till slut verkar sakna betydelse. När Occupy London hade dragit igång anklagades deltagarna av högern för att vissa köpte sitt kaffe från det närliggande Starbucks. Även att de använde Iphones togs upp. Efter det exemplet skriver han om hur det ibland kan verka som om högern har patent på teknologi och utveckling. Och att vara antikapitalist skulle då vara synonymt med att drömma sig tillbaka till något slags tidigare stadium. Nästan en slags form av primitivism. En tanke som på sätt och vi påminner om saknaden efter de löpande banden.
Men att drömma sig tillbaka är inget alternativ. Inte bara kritisera och bli en reaktion på reaktionen. I stället måste vi prata om vad vi faktiskt vill. Vad det är som vi kämpar för. Och möta varandra för att sätta agendan.
