Strax efter att Anabel Hernández bok Los Señores del Narco (”Drogbaronerna”) publicerats i december 2010 berättade en av hennes källor att en av landets högsta polischefer, chefen för den federala polisen Genaro Garcia Luna, planerade att mörda henne. Anabel Hernández hade i flera år kartlagt kopplingarna mellan politiker, poliser och den organiserade brottsligheten och kunde i boken visa hur korruptionen nådde ända upp till polisledningen. Därför skulle hon röjas ur vägen. För att skydda sig själv gick hon ut offentligt och berättade om dödshotet.
– Det är det enda sättet för en hotad journalist att rädda sig. När det blir det offentligt är det svårare för dem att verkställa dödshotet. Många av de journalister som har mördats visste att de levde under hot, men de sade aldrig något, säger Anabel Hernández.
Mexiko har de senaste åren blivit ett av världens farligaste länder för journalister. Närmare 100 har mördats eller försvunnit spårlöst sedan år 2000. Ännu fler har i likhet med Anabel Hernández hotats till livet. Enligt människorättsorganisationer utförs hälften av alla attacker mot journalister av poliser, militärer och andra tjänstemän på statliga myndigheter.
– Det är farligare att bevisa korruptionen än att prata om droghandeln. För drogkartellernas ledare kvittar det om journalister skriver om dem. Deras ansikten är redan kända av allmänheten, säger Anabel Hernández.
Ett par månader efter det första dödshotet dök två maskerade och beväpnade män upp mitt under en födelsedagsfest. Anabel Hernández hade precis lämnat festen tillsammans med sina två barn, men för henne var det en påminnelse om att dödshotet kan förverkligas när som helst. Numera lämnar hon aldrig sitt hus i Mexico City utan två livvakter. Men hon har aldrig funderat på att sluta med journalistik.
– Om du bodde i Mexiko kanske du skulle förstå varför jag är tvungen att fortsätta. Jag kan inte sitta med armarna i kors när mitt land slits sönder av korruptionen. Men det är svårt. Min familj som alltid har stöttat mig orkar inte mycket mer.
Förra året belönades Anabel Hernández med en av världens finaste utmärkelser för pressfrihet, Golden Pen of Freedom Award. I mars besökte hon Mediedagarna i Göteborg. Hon berättar för Arbetaren om den tragiska familjehistorien som fick henne att gräva i korruptionen.
Hennes pappa, som var affärsman, kidnappades och mördades i december 2000. När familjen gick till polisen krävde de pengar för att ens starta en utredning. Familjen vägrade.
– Det finns ingen rättvisa i ett land med så mycket korruption. Det går inte att köpa rättvisa. Även om vi hade accepterat att betala skulle vi inte veta om de hade gjort en riktig utredning eller bara arresterat och åtalat någon de hittat på gatan.
Sedan dess har Anabel Hernández kartlagt hur de framväxande drogkartellerna köpt makt och inflytande. Det började på 60-talet när lantbrukare som odlade marijuana och vallmo organiserade sig för att smuggla narkotika till USA. För att behålla kontrollen tillät regeringen grupper som betalade en avgift att fortsätta. De som inte betalade fick sina odlingar flygbesprutade.
Det fungerade fram till 80-talet då jämvikten försköts tack vare den uppblommande kokainhandeln. Med CIA:s hjälp, som använde pengar från vapen- och narkotikahandel för att finansiera högergerillan Contras i Nicaragua, skapades en helt ny infrastruktur för smuggling och kartellerna växte sig starka. Pengarna investerades i fattiga byar på landsbygden eller i städer och satte fart på den lokala ekonomin. Narkotikahandeln blev en del av den mexikanska ekonomin och istället för att betala avgifter till staten mutade kartellerna tjänstemännen.
– I praktiken började de offentligt anställda tjänstemännen att arbeta för kartellerna. De mexikanska institutionerna kom att tjäna kartellerna och inte samhället.
Anabel beskriver dagens Mexiko som ett rättslöst samhälle. Efter att regeringen tillkännagav sitt ”War on drugs” 2006 har minst 50 000 mördats och tiotusentals har försvunnit. En del organisationer säger att så många som 80 000 personer har dödats.
– Kriget mot droger är ett spel för gallerierna. I själva verket beskyddar regeringen en av kartellerna, den mäktiga Sinaloa-kartellen, och bekämpar dess fiender. Sedan det så kallade kriget mot droger startade har produktionen av narkotika ökat, konsumtionen av narkotika har ökar och fler karteller bildats. Vad är det för krig mot droger?
Anabel Hernández ögon blixtrar till av ilska och hon knackar uppfordrande med pekfingret i mitt anteckningsblock för att jag ska förstå den sanning hon riskerar sitt liv för.
– Kartellernas ledare är primitiva män. De kommer från enkla förhållanden och är ofta outbildade. De köper all sin styrka och sitt inflytande med pengarna från droghandeln. Alla ser vad som händer. Men det är ingen som reagerar eftersom drogkartellernas pengar sätter fart på ekonomin. Inte bara i Mexiko, utan också i USA och i Västeuropa.