Trots att vi lever i en relativt upplyst tidsålder tillåts moral och ibland till och med kvacksalveri och rena vidskepligheter påverka vård, omsorg och det allmänna hälsotillståndet. Jag tänker bland annat på de antroposofer som inte vill vaccinera sina barn mot mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp, difteri samt polio och därmed inte bara riskerar sina egna barns, utan även andra barns och vuxnas hälsa. En nonchalans mot andra människor som bland annat lett till utbrott av både mässling och polio, farliga sjukdomar som vetenskapen mycket mödosamt trängt tillbaka i vår del av världen.
Eller reaktionära politiker som inte vill att tunga missbrukare ska ha tillgång till rena sprutor eller mediciner som bevisligen fungerar, eftersom det ”sänder ut fel signaler”. Eller på människor, förvånansvärt ofta på vänsterkanten, som inte vill att barn ska få vissa adhd-mediciner eftersom de är ”knark”.
Eller på den stamcellsforskning som blockerades av bland annat Bush-administrationen, eftersom de menade att den släcker liv då vissa celler tas från befruktade ägg. Att forskningen räddar liv i behandlingen av allt mellan leukemi, MS och svåra brännskador tycks däremot inte tas med i beräkningen.
Men var bör egentligen gränsen mellan moral, personlig integritet och samhällsnytta gå? Precis som de flesta vettiga människor har jag ett så kallat donationskort. Det går numera att transplantera organ som njurar, lever, hjärta, lungor och bukspottskörtel samt vävnader som hud, hornhinnor, hjärtklaff och benvävnad. Om det skulle gå så illa att jag inte längre har någon användning av ovanstående attiraljer vill jag att de ska komma till så stor användning som möjligt. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag vill avskaffa donationskorten. Det borde vara sjukvården, inte enskilda personer, som avgör saken.
Åtminstone tyckte jag det fram till för några år sedan då min övertygelse genomgick en svårare prövning. Konstnären, situationisten och tokstollen Stewart Home lanserade nämligen sin egen version av donationskort, så kallade ”necrocards”. Här är det själva kroppen snarare än organ och vävnader som doneras till något Home beskriver som ”post life sexual experimentation”. Jag tänker inte gå inte på några detaljer, jag tror du förstår vad Home syftar på, men jag finner blotta tanken på necrocards motbjudande.
Efter noga övervägande kom jag fram till några saker. Det finns definitivt en gräns. Den har dock inte så mycket med moral som samhällsnytta att göra. Nekrofili är, för att använda Fredrik Reinfeldts favorituttryck, ett särintresse. Det är inte samhällets sak att ombesörja de drifter Homes tänkt hjälpa till att tillfredsställa. Necrocards har ingenting med vård att göra. Min moral påverkar i det här fallet heller inte andras hälsa.
Sjukvård och forskning bör utgå från demokratiskt kontrollerad vetenskap. Att forskning, precis som all annan verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, styrs av profitintressen är visserligen ett problem, men det omkullkastar inte forskningsrönen. Framförallt bör inte moral och vidskepelse få påverka andra människors hälsa. Glad påsk!
