Det finns alltid något att komma ihåg i Berlin, bemärkelsedagar som ska firas eller eftertänksamt högtidlighållas. Stadens historia är alltjämt i dialog med samtiden. Än har den inte gått och gömt sig i arkiv utan tar högljut plats med sina minnesmärken och välbesökta utställningar. I år är det 80 år sedan Adolf Hitler kom till makten med den tyska högerns hjälp och det nazistiska företaget kunde börja sin färd mot vad som skulle bli en katastrof. Händelsen uppmärksammas runt om i Berlin och på Tyska historiska museet går det att se en paraplyutställning över de olika initiativen. Det är där, bland de allvarliga montrarna med bältena, pistolerna och cigaretterna som tillhörde Weimarrepublikens gatukämpar, som man slås av insikten av att det också alltid finns något att glömma bort i Berlin. Försöken att med ansvar acceptera historien och låta den komma till ytan riskerar ofta att resultatet blir att ytan, ytligheten, blir mål snarare än medel för kommunikationen.
Museets utställning, Förstörd mångfald (Zerstörte Vielfalt), tar besökaren med på en vandring i Weimarrepublikens huvudstad, det ”röda Berlin”. Det är en berättelse om uppgång och fall. Den lille brodern bland de europiska storstäderna växer upp till en vibrerande och kosmopolitisk metropol där intellektuell introspektion samsas med allt glitter som tillhör den klassiska kapitalismen. Men in på scenen marscherar så nazisterna, framför allt efter att Joseph Goebbels skakat liv i partiets lokalavdelning 1926. Den ekonomiska krisen 1929 polariserar det politiska läget och weimarrepubliken löses upp genom ett gatukrig mellan nazism och kommunism. Hitler segrar och resultatet är bekant. Som tur är, som audioguiden 80 år senare upplyser besökaren, är Berlin åter en stad som karakteriseras av sin modernitet, mångfald och tolerans. Weimarrepubliken 2, ungefär.
Med krisen runt hörnet, växande samhällsklyftor och våldsam extremism gör varje påminnelse om det glada 1920-talet att vi med skräckfilmens estetik måste se på oss själva när vi går rakt i den uppenbara fällan, igen. Just utställningsnamnet, Förstörd mångfald, kommer också som en påminnelse om de tyskar som förment modiga har vågat ”ta bladet från munnen” rörande mångfalden. Den prominente bankmannen Thilo Sarrazin kunde sommaren 2010 publicera en bok om hur Tyskland höll på att ”avskaffa sig självt”. För eller senare, spådde Sarrazin, skulle de i hans mening mindre intelligenta muslimerna ha förökat sig så mycket att tyskarna blev till en minoritet i sitt eget land. På hösten samma år deklarerade den konservative kanslern Angela Merkel att den tyska multikulturalismen hade ”misslyckats totalt”. Och för detta ägde invandrarna skulden, de invandrare som en gång i tiden bjudits in som arbetskraft för att bygga det nya tyska välståndet.
Berlin är i dag utan tvekan en stad som närs av mångfald, av sina olika grupper av invånare och av en ström av unga kreativa inflyttandes från jordens alla hörn. Men innan vi instämmer i hyllningskörerna till ett Berlin som ”återfått” sin mångfald och sin dragningskraft kan det vara på sin plats att fråga sig vilka föreställningar det finns om denna mångfald. Den som firas är för det mesta en tämligen vit medelklass. De europeiska unga med ärvda drömmar om Staden där alla bohemer samlas. Mot denna moderna mångfald är det inte svårt att vara tolerant. Sedan finns det ”de andra”. En stor grupp styvmoderligt behandlade, mest turkar, som en gång i tiden kommit som gästarbetare. Med vilken respekt möts de som värdefulla delar av en berikande mångfald?
Det kommer dock att krävas mer för att Berlin och Tyskland ska återfinna sig vid den sena weimartidens politiska härdsmälta än ekonomiska kriser, hur svåra de än blir. Att fira mångfaldens återkomst som om segern vore för evigt eller att fatalistiskt inställa sig på att mångfalden går mot sitt slut är båda lika aningslösa alternativ. Det som ofta saknas i analysen och som lyser med sin frånvaro i museets utställning, är att nazismens maktövertagande var en konsekvens av hur konservativa politiker och en tysk ekonomisk elit bjöd in Hitler att ta makten. Det var den tyska staten och dess uppburna representanter som i slutändan ”avskaffade sig själva” när de flirtade med nazisternas idéer och lät dem härja fritt. Från detta perspektiv är det rent av behändigt att den officiella tyska diskursen har gått ut på en kollektiv skuld. Det finns mycket att försöka komma ihåg i samtiden såväl som i historien, främst det som gärna glöms bort.
