Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ned på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.
Folkhemstalet i riksdagens andra kammare, 1928
År 1928 höll Per Albin Hansson, socialdemokratisk partiledare och fyra år senare Sveriges statsminister, det så kallade Folkhemstalet i riksdagens andra kammare. Socialdemokraterna ville göra upp med det svenska klassamhället och de två hörnpelarna för det nya samhället var arbetet och bostaden.
På Kungliga biblioteket i Humlegården i centrala Stockholm sitter Christian Björk. Han skriver på en avhandling om hur det stora klassutjämningsprojektet, som vi i dag kallar det svenska folkhemmet, kunde leda till de kraftigt segregerade städer vi har i dag. Han menar att det finns ett antal myter runt folkhemmets bostadsbyggande, och dessa vill han sticka hål på.
– När de svenska arkitekterna tog till sig folkhemsidén om klassutjämning blev deras tolkning att bygga förorter som, på nusvenska, är segregerade. Det är en paradox, men min tes är att segregationen är inbyggd från början, säger Christian Björk.
Och, poängterar han, det var meningen så.
Stockholm är långt ifrån Sveriges enda stad med fattiga förorter och rika ”villastäder” utanför stadskärnan. Men som exempel på ett segregerat bostadsbyggande kan det knappast bli tydligare, du behöver bara åka tunnelbana. Bostadsområdena kan skilja sig åt sinsemellan, men är vart och ett för sig så gott som homogena. Stockholm anses också vara en av Europas mest välplanerade huvudstäder. Funktionalismen som inspirerade 1930-talets folkhemsarkitekter och deras efterkommande har spelat en stor roll för hur man valde att bygga.
– Funktionalismen ses ofta som något radikalt och nytt som ogillar 1800-talet och inte vill ha med det att göra. Men funktionalismen är inte solidarisk, utjämnande eller klasslös, utan kategoriserande efter typer, med homogenitet som ett ideal, säger Christian Björk.
Att ge funktionalismen hela skulden för segregationen är emellertid fel, utvecklingen hade redan påbörjats, menar han.
– Om vi tittar på förorter som byggdes innan funkisen och folkhemspolitiken, till exempel Gamla Enskede eller Djursholm, så var social homogenitet ett ideal. Idén om social differentiering förtydligades genom dessa trädgårdsstäder och folkhemsarkitekterna tog egentligen dessa gamla idéer ytterligare ett steg. Tanken bakom social och geografisk segregation var att det skapade en gemenskap om alla hade samma, vilket främjade demokrati och harmoni.
Vad som hände när folkhemsarkitekterna tog tag i bostadsfrågan var alltså att de i stor skala vidareutvecklade idén med både socialt och geografiskt segregerade bostadsområden. Det var ett koncept som passade både arkitekternas ideal och den politiska uppfattningen om att lika barn leka bäst. Billiga bostäder byggdes för de allra fattigaste, vilka senare blev barnrikehus. Småstugor för självbygge för skötsamma arbetare, till exempel Tallkrogen och Norra Ängby och så kallade egnahemsområden för övre medelklass, så som till exempel Södra Ängby.
– En politik som tar sig an alla grupper skulle kunna kallas integrerande, men i praktiken är den segregerande för de byggs i olika områden. Och det sitter djupt än i dag. Fråga någon i ett villaområde om de vill ha ett hyreshus där i dag, säger Christian Björk.
Till och med den världsberömda folkhemsförorten Vällingby, som har kallats en klasslös förort där det byggdes hus för alla grupper och behov, lever inte upp till sitt rykte, menar han.
– Vad som hände i Vällingby var att man ändå inte blandade och spred ut bostadstyperna. Det finns en enklav med villor, en med radhus, en med småstugehus och en med hyreshus, där de största lägenheterna är på 78 kvadratmeter.
Och det är just myten om folkhemsprojektets ambition att integrera som Christian Björk vill lyfta fram i sin forskning.
– I bostadspolitiken fanns en generell inriktning, man har inte utelämnat någon och samhällsförbättrarambitionen har varit påtaglig. Men det finns en lång tradition av att inte belysa klassfrågan i forskningen om folkhemmet. Under 1960-, 70- och 80-talen ville många tro att klass var irrelevant. Folkhemmet byggde ju bort klassamhället. Men klassfrågan under folkhemmet är en avigsida i bostadssammanhang, säger Christian Björk.
I den borgerliga 1800-talsstaden rådde naturligtvis också social segregation, men i kombination med geografisk integration, det vill säga små och gamla lägenheter i samma hus, fattiga och rika i människor samma stadsdel.
– Innan 1930 ungefär är den svenska staden segregerad enligt myten, men i samma kvarter samsades allt från ettor till sjuor. Mellan 1930 och 1975 är Sverige integrerat enligt myten, samtidigt som segregation råder som ett eftersträvansvärt ideal. I dag säger vi att klassamhället är tillbaka, men nu byggs det åter ettor och sjuor i samma kvarter.
Att betrakta dagens bostadsbyggande som integrerat är dock mycket sagt. Christian Björk syftar främst på de försök att bygga ut kvartersstäderna som gjorts de senaste 20 åren. Hammarby Sjöstad i Stockholm är ett sådant exempel. Men även om stadsdelen inte har några typlägenheter för typfamiljer är den sociala segregationen total.
– I praktiken är hyrorna där för höga för ett ”blandat” boende, säger Christian Björk.
Ett faktum som återkopplar till folkhemmets typhus för typfamiljer. Smått och billigt åt arbetarklassen. Stort och flärdfullt för de rika. En tanke bakom kategoriserandet var att bygga åt arbetarna vad arbetarna hade råd med. Och det är ett resonemang som aktualiserats de senaste åren i och med renoveringarna av miljonprogrammen. Byggbolagen har velat renovera till nystandard, hyresgästerna har protesterat med invändningen att de inte kommer att ha råd att bo kvar. Ett dilemma som för tankarna tillbaka till den andra av folkhemmets två pelare: arbetet – att klasskillnader inte enbart kan byggas bort, och att demokrati inte bara kan koncentreras till det egna kvarteret.
Men, menar Christian Björk, mycket skulle ändå vara vunnet om man lät bli att bygga socialt och geografiskt segregerade områden. Förutom stadsdelar som exempelvis Hammarby Sjöstad, som kan kallas geografiskt integrerade, men inte socialt på grund av de höga kostnaderna, så byggs det fortfarande en massa nya bostadsområden med typhus för typfamiljer. Han nämner områden som Silverdal, Vallentuna och Västerhaninge i Stockholm som exempel. Radhus till en kostnad på mellan 3,6 miljoner och 4,2 miljoner.
– Man strävar även nu efter social homogenitet och man hymlar inte med det. Områden som dessa är helt okritiserade, säger Christian Björk.
– Jag tycker att man ska rikta tydlig och befogad kritik mot folkhemmets arkitekter. De har medvetet byggt en socialt differentierad förortsstruktur genom ett segregerat byggande. Jag ser inga fördelar med det.
