Grunderna för att ett barn skulle omhändertas har med tiden förändrats. För Marita Lindblom räckte det med att hennes mamma 1961 blivit ensamstående. När barnavårdsmyndigheterna kom för att hämta henne klättrade hon upp i ett träd och vägrade komma ned.
– När jag kom ned fick jag jättemycket stryk av barnsköterskorna som tog hand om mig, berättar hon.
Efter det första barnhemmet som sjuåring hamnade Marita Lindblom hos en fosterfamilj där hon trivdes. Men efter att ha plundrat sin sparbössa för att på eget bevåg hälsa på sin mamma skickades hon, tolv år gammal, till det ökända Vidkärrs barnhem utanför Göteborg, anklagad för att ha stulit pengar. Här tog händelserna en otäck vändning med utgångspunkt i en påse papiljotter hon fått av sin äldre syster vid en permission. En äldre flicka på barnhemmet anklagade Marita Lindblom för att ha stulit papiljotterna av henne.
– Hon ville ju trycka ned mig i skorna för att hon ville ha dem själv. Eftersom jag var där som ”tjuv” så tog personalen henne på orden. De tog då ifrån mig papiljotterna och gav till henne. Då blev jag förbannad och började skrika och enligt papprena slåss också.
Som straff låstes hon in i ett litet rum med galler för fönstren kallat ”slussen”. Där fick hon spendera två veckor och tvångsmatades med lugnande medicin tre gånger om dagen. Läkaren började då göra sexuella närmanden. Medicineringen skulle sedan fortsätta dagligen i två år innan hon som 14-åring kom till en ny fosterfamilj.
En av de grupper som systematiskt omhändertogs och lika systematiskt behandlades illa var de som identifierats som tillhörande resandefolket, de som benämndes som ”tattare.” I Curt Magnussons papper står det uttryckligen att han omhändertogs med anledning av att hans föräldrar var ”tattarfolk.” Sedan han tvångsomhändertogs som fyraåring flyttades han runt på olika barnhem och fosterfamiljer. Även han kom från början till Vidkärr och misshandeln från personal och andra barn inleddes direkt.
– All stryk och misshandel som jag har levt igenom var för att jag var resande. Till varje nytt ställe skickade de med pappren. Det första de sade när de öppnade kuvertet med mina uppgifter var: ”Du är en sådan jävel”. Jag visste ju inte vad jag var som liten, säger han.
Han berättar att när han sedan bodde på Skärsbo pojkhem i Alingsås var det en annan pojke som också var av resandefolket. Vid ett tillfälle tilltalade den andra pojken honom på resandespråket rommani. Curt Magnusson gjorde misstaget att svara.
– Då fick jag ett knytnävslag rätt i huvudet av föreståndaren. ”Här talar vi svenska tattarpojk”, berättar han.
Förutom den ständiga misshandeln har Curt Magnusson även isolerats, låsts in i mörka skrubbar och antastats av barnhemspersonal och fosterföräldrar. Han tror dock inte att han kommer att bli beviljad ersättning. För att Ersättningsnämnden ska bevilja kompensationen på 250 000 kronor, måste det som man råkat ut för ha varit olagligt vid tiden för händelsen och skolaga förbjöds inte förrän 1958. Då hade han redan varit omhändertagen i tio år. Inte heller etniska aspekter kommer att vägas in i bedömningen. Han vet inte heller om det han varit med om kan bevisas.
– Jag har aldrig trott att jag ska få något av de 250 000 i slutändan. Jag fick en skriftlig ursäkt ifrån dem, men det
stod inget om vad de gjort mot oss resande. Det är ju inte
bara misshandel, det är ju ren rasism som präglat hela min uppväxt.
Upplevelserna innebar, för både Curt Magnusson och Marita Lindblom, en förlorad tro på samhället. Mardrömmar, och fysiska men av misshandel och försummelse är något som följt dem hela livet.
Det går inte att göra händelserna ogjorda, men för både Marita Lindblom och Curt Magnusson är det viktigaste att man tar ansvar för vad man gjort och ser till att det inte händer igen. Det är ett ansvar samhället ännu inte lyckats ta.
– Jag ser det ju bara i min kommun. Det är barn som blir sexuellt utnyttjande under deras ansvar. Hela tiden säger de att det inte är deras sak. De tar inte ansvar. Kan man få stopp på det är det mer värt än upprättelse och ceremoni, säger Marita Lindblom.
