21
I Gunborgs gaskammarinstängda kök var det tydligen en sport att röka
utan att vädra.
Hon beställde i stort sett bara italienska mandelskorpor
cigg och kaffe
så hon kunde fika bort sin ensamhet.
Gunborg som var misstänkt
inmurad av tegelstenstung medicinering sa inte mer än:
”Hej… välkommen… bra… hur är vädret ute?… tack själv… hejdå!”
och stirrade med ena ögat i dörrspringan
som om hon letade efter döda pixlar på näthinnan.
I dricks gav hon alltid en rökimpregnerad Jenny
omsorgsfullt hopvikt: först på bredden, sedan på höjden.
Den där orörliga fredagsmorgonen innan hon slutade öppna
för gott
fick jag vänta extra länge.
”Ursäkta, ursäkta” sa hon
och gick före in i köket.
Under klänningen hängde en meterlång toalettpappersremsa
och släpade i marken som en lång stubin
på väg att antändas
av misär.
23
”Var du där när hon dog?” frågade Emil.
”Ja, det var hemskt… jag kom tillbaka och grät…
hela helgen blev förstörd” sa Emma
som hade kört
för första gången.
”Gjorde du mun-mot-mun-metoden?”
”Ja, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra… klart jag vet HUR
men jag var så pressad… fick panik, satte henne upp mot väggen
och pratade lugnt med henne…”
”Så du stack inte in tungan i munnen…”
”Jovisst, och så bara do-do-do stoppade jag upp ett finger i muttan på henne…
det var rena Niagarafallet… nä, men det var hemskt…”
Lots- och sjökaptensänkan Harriet brukade peppra spydigheter
genom tandgluggarna
och jagade sociolekter i det hon inte hörde.
Mot slutet blev hon medgörlig
som om elakkraften sinat
och hon bestämde sig för att lämna avtryck i historien:
”Jag håller på att skriva en bok… det var mycket som hände
under och mellan världskrigen… min far var sjökapten
under första, min man under andra… den där lyxrestaurangen
vid Klippan förstörde lotsarnas hus… ett sant kulturminne…
på andra våningen fanns ett fängelse…”
Men hon skulle köra fast
i demenssörjan
för stressen pluggade igen årens omloppsbanor.
Harriet hade på sig trenchcoat med uppfällda kragar
som en liten amfiteater
under öronen
och veckan efter skulle hon vara antik.
Två våningar under den döda Harriet bodde Eina
som Darth Vader-andades i minuter
innan hon kom fram till dörren.
”Ja, hon dog, jag hörde det med örat mot dörren…”
Hon verkade inte alltför ledsen
men energisk när hon pratade om händelsen.
Inramade med vattnigt var stirrade ögonen på mig
som vrängda wienerbröd.
”Nu slutar hon skälla på oss… hon ringde mig alltid och skrek
att jag parkerat på hennes plats… ‘Jag ska inte lägga några fingrar emellan’
sa hon… men jag hade ingen bil… inte hon heller… jag förstod aldrig problemet…
men hon blev gammal… hjärtat orkade inte…”
”Inget ont om Harriet… pff-pff… men… ja, må hon vila i frid.”
Sedan log hon ett bananleende
de flesta opererar sig till
25
Florence hade varit i 127 länder
utbildad bartender
sjöman vid 21
varit med och krossat ett äktenskap
och sett sin buddistiske klosterson dö.
I hallen hängde en tavla med Jesu sista måltid
omringad av blå fjärilsvingar
från Brasilien
och snett bakom TV:n
stod en chipsknastertorr bebiskrokodil
med trasigt tejpade framben och öppen käft.
”Jag köpte den i Brasilien… jag hade fyra till
men två slängde jag och resten gav jag bort…
det där bordet köpte jag i Peru av inkaindianer…
dom hade långa rör som stuprännor upp i molnen…
dom fick vatten så sa dom…
visste du att gayrörelsen har tagit deras flagga?…
eller tagit och tagit…
och i Venezuela var jag med om en revolution…
piraterna stormade skeppet med vapen
åt och drack upp allt vi hade
men till slut kunde kapten lösa ut oss…
jag tycker alla unga borde gå till sjöss!” sa hon och lutade sig med handen mot väggen
kroppsligt trött av ordens viktlöshet.
”I Brasilien såg jag fjärilsdalen…
dom största var stora som två handflator…
alla möjliga färger… jag har aldrig sett nåt liknande…
det var som… som… ett fladdrande
fyrverkeri!”
Daniel Gahnertz dikter berättar om människoöden inom äldreomsorgen. Dikterna på denna sida är hämtade ur boken Golden Oldies (FEL Förlag).