Jag vill klargöra två saker innan vi börjar.
Jag älskar Simone de Beauvoir. Jag kommer alltid att älska henne, för Det Andra Könet. För det hon har gjort för den feministiska kampen och teorin.
Jag har kommit fram till att hon inte kunde vara allt. Och det är okej.
Kanske hade jag förväntat mig mer av Simone de Beauvoir för att hon är en ikon. Kanske hade jag samma vackert pubertala bild av henne som författare som jag hade av Sylvia Plath när jag var 15. Jag ville att hon skulle vara allt. Och nu står jag här med en 800 sidors bok som är fylld av kvinnoförakt, avsaknad av reflektion kring klass och kolonialistiska utsvävningar i Centralamerika och jag är besviken.
Delar av Mandarinerna, som till en början är skriven med ett ganska torrt och enkelt språk för att sedan sväva ut, flyter fram trots att det som skildras är relativt torra konversationer mellan män om hur tidningar bör finansieras, om vem som har anslutit sig till kommunistpartiet och vem som tycker vad om USA. På sina ställen blir det alltför redogörande. Jag önskar att jag kunde få känna en känsla, eller att det som var viktigt, det som brände i Simone de Beauvoirs bröst, i hennes vänners bröst, kunde få samlas i texten. Jag önskar mig ett koncentrat. Jag önskar att den hätska stämningen som kriget orsakat kunde få skildras snarare än berättas.
Anne, som många tolkat som Simone de Beauvoir själv men det är irrelevant, är den enda intelligenta kvinnan i boken. Den enda rationella, modesta kvinnan. Utan fåfänga eller kvinnligt kodade fånigheter för sig. Hon är den som män respekterar. Som om det skulle finnas några andra alternativ. Inte förrän hon förälskar sig spricker känslor fram i fasaden som upprätthålls mot mig som läsare. Jag försöker se den passionen, känna den förälskelsen men hennes älskare, amerikanen Lewis, kämpar sätter hårt mot hårt. På ett vis har hon övertaget, hon kommer inte att lämna sin man i Paris för honom. Men hur kan man falla för någon som talar så nedlåtande till en, som Lewis talar till Anne. Deras romantiska resa för dem till Mexico och Guatemala och jag kan knappt läsa de sidorna. De beter sig såklart inte som andra turister de är ju intellektuella för guds skull. De bor minsann på samma vandrarhem som mexikanerna i Yucatan. Den romantiska föreställningen om att fattiga människor egentligen är lyckligare än rika, för att de lever så simpelt lurar i bakgrunden. Människorna beskrivs och härmas oförskämt mycket. Det mest romantiska Lewis gör för Anne är att köpa en blus rakt av kroppen på en kvinna. Hennes härliga, mönstrade, exotiska blus. Allt du ser här kan du köpa. Det finns inget sätt att närma sig fattigdomen. Det finns bara tillstymmelse till reflektion. Den fladdrar förbi men fäster aldrig.
Jag önskar att kvinnorna hade fått mer plats. Att männen hade fått mer skit. Jag struntar i intellektuella män som sitter på barer och super. Jag vill stanna i den stora lägenheten med Paule, som sakta men säkert drivs till vansinne av Henri, mannen som föraktar henne men som av något som tycks vara känslomässig lathet ändå inte lämnar henne. Hon krossar speglar, hemsöks av vaneföreställningar om att Henri älskar henne, behöver henne, hon får bara inte vara i vägen för honom. Hon svimmar så att rosorna tappar kronblad. Henri tycker mest att hon är jobbig. Löser problemet genom att fly, ta in på hotell, ha relationer med kvinnor som är som barn. Allt för att slippa hennes äckliga, kvävande kärlek. Sedan, när hon äntligen blir frisk, med hjälp av psykoanalys såklart, blir hon tjock och högfärdig. Inte ens lite upprättelse benådades hon med. Jag hatar Henri för vad han gjorde mot Paule och jag hatar Lewis för hur han beter sig mot Anne. Hans kyla, hans sätt att skuldbelägga. Hans plats som självklart neutrum. Det är hennes fel att hon gråter. Det är hon som är för känslig. Hur han får henne att hela tiden känna att hon borde behärska sig. ”Vad ska man göra med en kvinna som gråter?”, frågar han. Det självklara svaret borde vara :”Överväg om du själv är anledning till tårarna.”
Det finns spår jag tycker om. Den ständiga frågan om varför man som skrivande person skriver. Hur de kämpar med den. Skräcken inför åldrandet. Och de fantastiska formuleringarna som plötsligt blixtrar till som ”Rosenté flöt ut över himlen och jag förstod nu att man kan svimma av att andas in en ros. När jag läser dessa meningar tänker jag att jag förlåter henne allt.
