Det var en frigjord tid och Christa Winsloe hade många relationer med både män och kvinnor.
Christa Winsloe, som bara något år tidigare hade levt på existensminimum i Berlin i sin iskalla ateljé och tiggt pengar av kollegor, var nu världsberömd.
Hur rigid och ideologiskt påverkad av nazismen efterkrigstiden var blir också tydligt i remaken av Mädchen in Uniform som gjordes 1958.
Det finns filmer som vi refererar till, ibland utan att ens ha sett. I Sverige skojar vi om Pensionat Paradiset. I Tyskland är en av dessa 1930-talsfilmer som alla känner till Mädchen in Uniform, ”Flickor i uniform”, en titel som påminner om propagandafilmer om kvinnor i krig. Så är det inte alls. Mädchen in Uniform är en av den lesbiska filmens absoluta klassiker, men få vet något om kvinnan bakom: Christa Winsloe, nyligen hyllad i en utställning på Schwules Museum (schwul = bög) i Berlin.
När jag ser utställningen om Christa Winsloes liv slår det mig hur länge jag trott att efterkrigstidens rigida moral varit förhärskande i alla tider. Mellankrigstidens frigjordhet lyckades nazisterna kväsa så till den grad att många tror att 1970-talets sexuella frigörelse var något alldeles nytt, en revolt mot allt som varit innan. Inte kunde jag se min mormors generation annat än i spetsar och korsetter. Inte trodde jag att det fanns mängder av gayklubbar i de flesta tyska städer, där bankkamrerer smög in efter stängningsdags för att sitta i knät på bredaxlade matroser och hångla. Jag visste länge inte att det fanns så kallade Freundeskreise, vänklubbar, dit homosexuella gick för att träffas, att det fanns en uppsjö av lesbisk teater och frigjord dans, jag hade aldrig hört talas om alla tidningar som trycktes innan nazisterna förbjöd dem, gjorde razzior på alla mötesplatser och skickade unga och gamla män till förintelseläger.
Efterkrigstidens nymoralism världen över stämde väl överens med nazismens syn på sexualitet.
Det har på senare år diskuterats hur utsatta lesbiska kvinnor var under dessa år. Den tyska § 175 förbjöd främst manlig homosexualitet. Lagen skärptes vid Hitlers maktövertagande 1933 och denna homofoba lag var gällande i västtysk lagstiftning ända fram till 1969. Det finns kvinnor som suttit i koncentrationsläger, men aldrig i samma omfattning som män. Den manliga homosexualiteten uppfattades uppenbarligen som ett större hot mot den nazistiska ideologin och tanken om den tyska nationen. Det som tolkades som något kvinnligt och mjukt hos män skulle förintas enligt alla konstens regler. Kvinnor skulle kanske inte straffas öppet för sin sexualitet, de tystades helt enkelt ned – och det ända till i dag.
En av dessa kvinnor var Christa Winsloe (1888–1944). Hennes pappa var engelsman, mamman tyska och Christa var tredje barnet. Hon utbildade sig först till bildhuggare på konstakademin i München, gifte sig med en ungersk rik baron, skilde sig, flyttade till Berlin och sedan tillbaka till München, hade utställningar och hankade sig fram som konstnär, innan hon av penningbrist började rita och skriva för olika tidskrifter och tidningar. Ett vanligt motiv i hennes teckningar och skulpturer var djur. Hon byggde senare om hela ovanvåningen i sitt hus i stadsdelen Schwabing i München för sina apor, fåglar, marsvin och markattor.
Det var en frigjord tid och Winsloe hade många relationer med både män och kvinnor – något som verkar ha varit självklart, accepterat och okomplicerat för både henne och hennes omgivning. I hennes krets rörde sig bland annat barnen till Thomas Mann: syskonen Erika och Klaus Mann, författaren Joachim Ringelnatz och Erich Mühsam, liksom expressionisterna.
Den film som gjorde Winsloe världskänd bygger på hennes bästsäljande roman Das Mädchen Manuela. Först spelades den som teaterpjäs och en (manlig) kritiker skrev: ”Vem kan motstå ett fång unga flickor som klär av sig i en luftig sovsal, de nakna outvecklade brösten, de magra skuldrorna och som trots all sin plåga utbyter förälskade blickar, kastar förbjudna cigaretter till varandra och uppenbarar den tidiga ungdomens lustar?”. Weimartiden var ingen puritansk tid, så mycket står klart. Filmen, som i dag blivit ett exempel på tidig lesbisk film, sågs tydligen även av män med helt andra böjelser. Intressant nog kunde man inte se originalversionen från 1931 förrän 1977 igen.
Verkets handling är att Manuela, som nyligen mist sin mor, hamnar på internat och förälskar sig i lärarinnan. Efter en teaterkväll dricker Manuela lite för mycket punsch och erkänner sin kärlek. Rektorn reagerar fördömande och beordrar att Manuela ska isoleras och lärarinnan hotas med uppsägning. Manuela förtvivlar och begår självmord – i pjäsen och i boken, i filmen räddas hon i sista stund. Winsloe bearbetade antagligen sin egen tragiska bakgrund, att hon efter sin mors tidiga död skickades till ett strängt internat och förälskade sig i en förståndarlärarinna, men Winsloe försökte själv aldrig begå självmord.
Pjäsen skrevs snart om till film och den 27 maj 1931 var det premiär på biografen Capitol i Berlin. Ett år senare vann filmen publikens pris på filmfestivalen i Venedig och den visades till och med i Japan. Christa Winsloe, som bara något år tidigare hade levt på existensminimum i Berlin i sin iskalla ateljé och tiggt pengar av kollegor, var nu världsberömd.
Efter succén med filmen inledde hon en lång relation med den amerikanska journalisten Dorothy Thomson som hon lärt känna genom sin före detta man. Thomson skrev mycket tidigt varnande artiklar om vad som skulle komma att hända i Tyskland. Kvinnorna hade ett mångårigt förhållande och Winsloe följde med Thomson till USA 1933.
Winsloes bok gavs ursprungligen ut på ett nederländskt förlag, som även gav ut flera av de böcker som nazisterna brände på bål – därför kom även Winsloes böcker att kastas i elden. Filmen förbjöds. En film med ett lesbiskt tema, en kvinnovärld som uteslöt män, fick inte finnas.
Väl i USA skrev Winsloe för Harper’s Bazaar och Saturday Evening Post och hon försökte jobba i Hollywood, men insåg snart att det var i Europa hon ville leva. Thomson ville inte följa med henne, utan stannade hos sin make Sinclair Lewis (Nobelpristagare i litteratur 1930).
År 1935 kom Winsloes andra roman ut i Storbritannien, Life Begins, 1936 gavs Girl Alone ut i USA och den fjärde romanen Passegiera gavs åter ut på tyska i Amsterdam.
Winsloes andra film Jeunes filles en détresse blev aldrig känd – politiken kom emellan. Tre dagar efter premiären i Berlin bröt andra världskriget ut.
Christa Winsloe bosatte sig i Cagnes-sur-Mer i Frankrike tillsammans med sin nya livskamrat, schweiziskan Simone Genet. Genet avgudade Winsloe, Winsloe uthärdade mest. Pengarna var slut och framgången glömd. Hennes romanförslag ratades och hennes utgivning stoppades av nazisterna. De två livnärde sig på en mindre grönsakslott. I mars 1944 flyttade de till Cluny.
Winsloe som länge ansökt om inresetillstånd till Tyskland fick det äntligen beviljat samma år. Hon ville tillbaka och invänta krigsslutet i sitt hemland. Men i juni 1944 sköts båda kvinnorna till döds på uppdrag av den franska motståndsrörelsen som trodde att paret var tyska spioner. Winsloe hade i sin sociala tristess, som hon uttryckte det, bjudit in tyska officerare och inte varit helt tydlig i sin politiska hållning gentemot den tyska ockupationsmakten. Snart blev hon ännu en kvinna som glömdes bort när det skrevs film- och litteraturhistoria.
Hur rigid och ideologiskt påverkad av nazismen efterkrigstiden var blir också tydligt i av remaken av Mädchen in Uniform som gjordes 1958 med stjärnskådespelare som Romy Schneider och Therese Giehse. Hela den sexuella undertexten urvattnades och blev till ett litet svärmeri och en lam tonårsprotest. Däremot har flera tyska scenkonstnärer skrivit på temat – senast den tyska teaterns shooting star René Pollesch, som gjort en pjäs med samma titel.
Christa Winsloe smusslade eller tvekade aldrig när det gäller sin sexualitet. Det modet är lika beundransvärt i dag.
