Eftersom jag är en banal människa är jag mycket förtjust i drömmar. Inte så mycket i de enskilda drömmarna och deras innehåll, det tycker jag är ganska ointressant – alltid samma sak, någon som är sig själv fast ändå inte, oväntade hopp i tiden, folk man kände som barn… Drömmars blotta existens däremot, det är något särskilt. Det är en så underbar tanke att de tvingar sig på alla människor. Hur strömlinjeformad och tråkig man än ter sig för omvärlden öppnas denna port till det absurda varje gång man sluter ögonen. Huruvida man kommer ihåg sina drömmar eller inte är givetvis olika, men ändå – det är som att hjärnan en gång om dygnet måste påminna om existensens märkvärdighet. Ingen slipper! Alla måste.
Den berömde svenske visionären och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg förstod att förvalta drömmarnas magi. Eller förstod att förvalta, det är att ta i. De skrifter som har givits ut under titeln Drömboken var ursprungligen journalanteckningar ämnade för privat bruk, inget som utåt skulle spela någon bärande roll i hans tänkande. Snarare tycks projektet ha tvingat sig på Swedenborg utifrån. Sommaren 1743, när anteckningarna börjar, går han in i vad som kan beskrivas som ett slags religiös kris. Nätterna blir till inre kamper mellan världsligt och gudomligt, mellan förtryckt sexualitet och kärleken till Gud.
För den moderna läsaren – pretentiöst uttryck egentligen, det är inte som att någon annan riskerar läsa det här, men i alla fall: för den moderna läsaren bidrar Swedenborgs språk till egendomligheten. 1700-talssvenskan är snarast en särpräglad blandning av svenska, franska och latin. ”Dock i andanom var en invärtes och kännbar över hela kroppen glädje: tyckte allt på översvinneligit sätt huru allt abouterade, flög likasom opp och gömde sig uti ett oändeligt – som ett centrum där var amor ipse – och att därifrån extenderade sig omkring och så ned igen; således per incompregensibilem circulum a centro, som var amor, omkring och så dit igen”, kan det låta. Vad betyder det ens? Behöver man förstå? Jag är inte säker på det. Eller snarare: förståelsen är kanske inte avhängig att man greppar alla de latinska uttrycken. Sinnesrörelsen sipprar in ändå.
Åren runt och efter Swedenborgs anteckningar genomgick han en omdebatterad omvändelse från naturvetenskapsman till mer renodlad mystiker. Obskyra teologiska spekulationer ersatte tidigare anspråk att förstå världen genom förnuftet. Det har diskuterats i oändlighet både vad som egentligen .hände och hur mycket vikt man egentligen ska fästa vid de gränslösa grubblerierna, huruvida det rör sig om substantiell teologi eller vilda fantasier av en förvirrad opiummissbrukare. För just drömanteckningarna spelar det egentligen ingen roll. De är ungefär som drömmar brukar vara: tomma på sanning, därför också fulla av den.
Fotnot: I dag verkar Drömboken bara finnas på antikvariat. Den kom dock i pocketutgåva på Wahlström & Widstrand 1995 och borde vara ganska enkel att hitta.
