Min fyraårige son satt och lekte förskola med dockor av pappersrullar. En rad dockor av toarullar stod mitt emot två större dockor av rullar som det varit hushållspapper på. ”Det här är barnen”, förklarade han och pekade på smådockorna. ”Och han och han är fröknar”, fortsatte han och höll upp de två stora rullarna. För honom är en manlig ”dagisfröken” det naturligaste i världen av den enkla anledningen att han själv har två stycken, vilket, eftersom hans förskola är liten, i praktiken betyder att han tillbringar ungefär lika mycket tid med manliga som med kvinnliga lärare. Hans val av könskodning är annars förmodligen ganska ovanligt med tanke på att den totala andelen manlig personal på förskolan i Sverige legat kring 3 procent i flera decennier, med en topp på 4 under det tidiga 1980-talet och en bottennivå på 1,9 procent vid millennieskiftet (LO-Tidningen 16/4 2010).
Anledningarna till att det i princip inte finns någon utveckling mot jämställdhet när det gäller könsfördelningen av anställda inom förskolan är förstås flera – låg lön och låg status, inte minst i förhållande till utbildningskraven, till exempel – men att en känslodriven och fördomsfull debatt kring pedofili är en bidragande orsak är omöjligt att neka till. I Danmark är andelen män på förskolan lite högre, men problematiken är den samma. Samtidigt som Thomas Vinterbergs nya film på temat, Jakten, går upp på biograferna går pedofildebattens vågor höga i landets massmedier. Forskare vid Aarhus universitet konstaterar en ökande rädsla för övergrepp och talar om en ”rädslokultur”. Upp emot 100 manliga danska förskollärare ska ha blivit föremål för anklagelser de senaste fem åren, men bara en har befunnits skyldig av domstol. Ändå kommer de flesta av de oskyldiga och de frikända aldrig tillbaka till sitt arbete och många får sina liv förstörda av en anklagelse som för alltid häftar fast vid dem. Danska förskolor byggs nu allt oftare med glasväggar mellan rummen för att manliga anställda ska vara inom synhåll för kollegor så mycket som möjligt (Avisen.dk 5/1 och 6/1 2013).
Jakten kan sägas vara en sorts uppföljare till Vinterbergs hyllade incestdrama Festen från 1998, där en vuxen son väljer att avslöja pappans sexuella övergrepp i ett tal inför släkt och vänner på pappans 60-årsfest. Festen byggde på en uppmärksammad dansk radiodokumentär där en man, ”Allan”, berättat en liknande historia. En av alla de som sett och tyckt om Festen var barnpsykologen Søren Friis Smith, men han menade att Vinterberg också borde göra film om den andra sidan av saken. Genom sitt jobb hade han följt flera fall där oskyldiga råkat illa ut när klumpigt genomförda förhör med barn coachat fram falska minnesbilder. Friis Smith samlade ihop en rejäl dokumentation och överlämnade den till Vinterberg 1999, men det var först när de bådas vägar korsades igen tio år senare som regissören satte sig ner och läste igenom materialet. Däremellan hade dessutom ”Allan” erkänt att hans berättelse var rent påhitt. Den hade tagits för sann av en hel nation trots att man efterklokt kunde konstatera att den innehöll en hel del omöjligheter, till exempel en enäggstvilling av motsatt kön. (Filmmagasinet Ekko 11/1 2013 och 21/10 2003). Det gör förstås inte Festen till en sämre eller ens mindre realistisk film. Det som inte hade drabbat ”Allan” har förstås drabbat många andra. Men historien visar ändå på hur fullständigt det kritiska tänkandet kan fallera när vi konfronteras med detta känslomässigt laddade brott.
I Jakten dras en hel liten landsortsstad in i en brutal häxjakt på Lucas (Mads Mikkelsen), en snäll och lite hunsad man i 40-årsåldern som får jobb på en förskola när den lokala skola han varit lärare på läggs ner. Klara, en flicka på förskolan, bor granne med Lucas och söker sig till honom när de egna föräldrarna inte har tid. Och Lucas, som lever ensam efter en skilsmässa och saknar sin egen son, tar hand om henne lite extra. En dag blir hon sårad när han förmanar henne lite strängt. Hon klagar för förskolans kvinnliga föreståndare och säger att hon tycker illa om Lucas för att han är man och har ”snopp”. Inspirerad av porr hon sett på storebrors Ipad lägger hon till att hon sett den peka rakt fram. När hon försöker ta tillbaka sin berättelse tror ingen på henne. I stället visar en undersökning att flera av barnen på förskolan ibland lider av mardrömmar och huvudvärk, vilket tolkas som att också de kan ha utsatts för övergrepp. Snart är Lucas stadens mest hatade person. Att polisen så småningom lägger ned undersökningen ändrar ingenting.
Vinterberg och hans manusförfattare Tobias Lindholm har valt att omedelbart göra klart att Lucas är oskyldig för att åskådaren ska kunna identifiera sig med honom. Att det känns som ett helt nödvändigt drag säger en hel del. Vi identifierar oss regelbundet med mördare, men när det gäller pedofili räcker det med blotta skuggan av ett tvivel för att vår empati ska slås ut.