Jag genomgick en existentiell kris häromdagen. Den förorsakades av en diskussion om huruvida drum’n’bass skulle kunna vara möjligt i Alfons Åbergs värld. Visst, jag känner till att Alfons skapades långt innan drum’n’bass fanns i någons värd överhuvudtaget. Jag inser också att Alfons värld saknar tydliga tidsmarkörer och inte innehåller ett dugg mer än vad som kan vara relevant för en sexåring.
Ändå kan jag inte gå vidare. Det konstigaste är att jag inte skräms tillnärmelsevis lika mycket av det faktum att inte heller annan modern musik kan förekomma. Det är något med avsaknaden av just drum’n’bass. Kanske för att genren rymmer så mycket. Afrikanska trummor och rytmer som via en flera sekel lång mellanlandning på Jamaica hamnat i södra London och försetts med helt nya hastigheter för att bättre passa stadens tempo. En global företeelse som aldrig skulle fungera i Alfons värld som tycks bestå av några hyreshus, en affär och en fotbollsplan.
Men musiken rymmer också lidande och orättvisor. Slaveriet som tog trummorna från Afrika till Amerika. Kolonialismen som tog dem vidare till Europa. Det skoningslösa brittiska klassamhälle där rytmerna intensifierades med hjälp av modern teknologi för att sedan slungas vidare ut i världen. Den kapitalistiska maskinen fulltankad med blod som får alla hjulen att snurra fortare och fortare.
Men också hopp. Om att åtminstone på ett symboliskt plan lösa problemen. Drum’n’bass och arvtagarna bass, glitch och dubstep är globala fenomen som överskrider nationsgränser och etnicitet. Som tillåter oss att åtminstone för stunden skapa vad den anarkistiska poeten Hakim Bey kallar temporärt autonoma zoner där vi upphäver orättvisor, skillnader och ojämlikheter medan basen skakar våra ryggrader skeva. Zoner oberoende av det globala tjuvsamhälle vi känner som kapitalismen.
Musiken har också en fantastisk förmåga att plocka upp och inkludera allt möjligt från poesi till ljud från tv-spel. Den frodas på de mest oväntade ställen ofta i symbios med det lokala. Bandet Lowriderz från San Francisco lyckas på något märklig sätt införliva några rejäla doser av av kalifornisk sleaze, gatukultur och hiphop i sin dubstep. Som en sån där maträtt med disparata ingredienser som inte fungerar tillsammans i teorin men smakar ljuvligt i praktiken. Lowriderz består av två, djs An-Ten-Nae och Laura Low, samt performanceartisten Auberon och ser ut som Mötley Crües oäktingar och spelar så kallad ”acid crunk”. De har nyligen släppt albumet Unplug from the Machine. Dessutom har An-Ten-Nae släpp egna Raindrops on Roses.
Inget av dessa album kommer att förändra världen på något bestående vis. Men de får mig att förstå vad som skrämmer mig med Alfons och hans värld. Det är precis samma sak som skrämmer mig med samförståndssverige. Stora problem tillåts inte existera. I Alfons fall är det motiverat. Men i Sverige diskuterar vi identitets- och symbolfrågor, medan vi sopar allt som har med klass och kapitalism att göra under mattan. För att hitta en lösning måste det först finnas problem att lösa. Trummor och bas bidrar med både och. Eller som Lowriderz uttrycker det: we got the power. Unplug from the machine.
