Margaret Thatcher har dött, folk är glada, andra mindre så. Bland annat sägs det att det är ”osmakligt” att glädjas åt någons bortgång. Men huruvida en reaktion är anständig eller ej är ju så fullständigt ointressant – nu är det helt enkelt så här. Firandet går djupare än den enskilde individen, är en del av ett arv, en kultur. Vill vi förstå dess logik bör vi närma oss den utan fördömanden.
I Sverige är många redan bekanta med gritty brittiskt filmskapande via regissörer som Ken Loach, Andrea Arnold och Mike Leigh. En mindre känd frände är Alan Clarke. Trots hans omfattande produktion hör man så gott som aldrig hans namn nämnas. Kanske beror det på att de flesta av hans filmer var ämnade direkt för tv och aldrig gick upp på bio. De flesta av Clarkes många filmer spelades in för BBC, och bara tre visades på stor duk.
En annan förklaring är att Clarke drog socialrealismen till en spets där den blev både för realistisk och för brittisk för att fungera utanför landets gränser. I kortfilmen Elephant (1988) bevittnar vi 18 orelaterade och till synes slumpartade mord som äger rum på Belfasts gator. Som åskådare och genom Clarkes neurotiska steadycam följer vi mördarens väg fram till offret. När skottet har avlossats rusar gärningsmannen därifrån, men kameran stannar kvar långt längre än vad som känns bekvämt och vi tvingas stirra på den döda kroppen i vad som verkar som en evighet. Vi har inget val annat än att försöka förstå.
Clarkes huvudpersoner är inte sällan direkt osympatiska. De åtnjuter ofta någon slags respekt i egenskap av laglösa rebeller, men de befinner sig alltid utanför etablerad samhällsordning. Som ungdomsbrottslingarna i Scum (1977), den brutala skildringen av tillvaron på en anstalt som var så kontroversiell att BBC snabbt förbjöd den. Eller som i Made in Britain (1983), där Tim Roths fradgatuggande skinhead Trevor hamnar på anstalt efter att ha krossat en pakistansk familjs fönsterruta. Lika alienerad är fotbollshuliganen Bex i Clarkes sista film The Firm (1989).
Om man inte är bekant med problemen som skildras kan det vara svårt att ta till sig Alan Clarke. Han möter en inte halvvägs. Det är aldrig några upplyftande historier som berättas, och de få varma element som finns i hans filmer bidrar bara till att göra situationen än mer hopplös genom att poängtera att det är människor det handlar om. Men det är inte regissören själv som saknar patos: det är klassamhället som bär skulden. Eller Thatcherregimen, om man vill vara mer konkret. Genom sin politik har de skapat ett monster, en hel generation ungdomsbrottslingar som de hellre fortsätter ignorera än ger sig i kast med.
Nej, Trevor och Bex är inte särskilt älskvärda. Men hur skulle de kunna vara det när ingen vill ha dem? De är made in Britain, barn av omfattande privatiseringar och ett nedmonterat välfärdssystem. Om föräldrarna vägrar ta ansvar för sin avkomma, vem ska då göra det om inte den pakistanska familjen på andra sidan rutan? Inte undra på att det skålas.
Veckans tips är att tidskriften Glänta har släppt appen Framtidsencyklopedin. Det är vad det låter som, om man kan uttrycka det så: ”en framtidsencyklopedi, skriven i en tänkt framtid”, av några hundra olika svenska författare och konstnärer. Finns för iphone och ipad.
