På kvinnofängelset i Takhar i nordligaste Afghanistan delar ett 40-tal kvinnor, och nästan lika många barn, på fyra celler kring en dammig innergård bakom höga murar. Hit in tar oss Nima Sarvestani och medregissören och producenten Maryam Ebrahimi i nya dokumentärfilmen Frihet bakom galler.
De flesta av kvinnorna har begått ”moraliska brott”. De har flytt sina hem undan misshandel eller för kärlekens skull, bort från dödshot och tvångsäktenskap. För det har de dömts till 10, 15, 20 års fängelse. Mer än många mördare. Livet på insidan är hårt men erbjuder paradoxalt nog ändå en sorts frihet. Här behöver de inte stänga in sig i burka och här är de relativt, men inte alldeles, skyddade från hämndlystna manliga släktingar. På utsidan är livet sannolikt redan över för de flesta av dem. Där väntar i bästa fall ett liv i än hårdare fångenskap, i värsta fall döden.
Vi möter Sima som giftes bort med en äldre man när hon var tio. När hon var 20 hade hon fem barn. Maken misshandlade både sina hustrur och sina barn. Ett av barnen slog han ihjäl med en påk. En dag rymde Sima tillsammans med en vuxen styvson. Han sitter nu på andra sidan muren i männens avdelning. Maken besöker Sima i fängelset och misshandlar henne även här. Hans son ber om förlåtelse med tårar i ögonen, men pappan är stenhård. Sonen ska dö när han kommer ut.
Här finns också unga Nadjibeh, som lämnade sin våldsamme och otrogne make när hon var gravid med sitt första barn. Hon är tuff och frispråkig. Hon tar ingen skit. Vågar skälla ut vakten som stjäler pengar och böjer inte nacken för någon. Samtidigt är hon känslosam och fortfarande ett barn på många sätt. Jag tänker på Raša i Äta sova dö. Så ungefär föreställer jag mig att Nadjibeh hade varit om hon jobbat på fabrik i Bjuv. Hon älskar sin nyfödda son men har inte mjölk till honom och inga pengar till mjölkersättning. En vakt erbjuder sig att köpa barnet av henne.
Sara är förmodligen kring 20, även om livet åldrat hennes smala ansikte i förtid. Hon rymde med mannen hon älskar när familjen ville gifta bort henne med en annan. Nu sitter han, liksom Simas styvson, på andra sidan muren. De kan samtala genom små hål i porten mellan avdelningarna och genom de små lappar som skickas med barnen, som kan röra sig friare i fängelset än de vuxna. Han skickar över sina kläder så att Sara kan tvätta dem. De är förmodligen närmare varandra här i fängelset än de någonsin kunde varit på utsidan. Vi kan se hur oron dag för dag tär på Sara. Och hur de stora drömmarna – om att gifta sig av kärlek och studera – avlöses av en desperat och hopplös dödsskräck när hon i slutet står ensam och ”fri” utanför fängelsets port.
Ständigt där, i bakgrunden, finns barnen. De lever i relativt skydd från patriarkalt våld. Det är både rörande och ruggigt när Simas kanske tioåriga dotter, som kommit på besök med pappan, blir överlycklig när mamman säger att hon får stanna i fängelset. Men de växer också upp avskilda från en omvärld vissa av de mindre barnen kanske aldrig ens sett. Hur ska de klara av livet utanför murarna en dag?
Det är få som lyssnar på kvinnors åsikter i Afghanistan. Och det är ännu färre kvinnor som vågar visa sina ansikten för kameran och göra sina röster hörda offentligt, särskilt bland landsbygdens fattiga massor. Den dansk-afghanske regissören Nagieb Khaja har exempelvis nyligen vittnat om hur svårt han hade att få kvinnor att medverka i sin dokumentärfilm My Afghanistan – Life in the Forbidden Zone (2012), visserligen inspelad på landsbygden i den konservativa sydliga Helmandprovinsen. Bara två kvinnor ville vara med och båda krävde att de skulle klippas bort om filmen skulle visas i Afghanistan (Internationalen 29/3).
Men för kvinnorna i Takharfängelset gör kombinationen av tillfällig och relativ frihet, å ena sidan, och skräck inför ett liv utanför murarna, å den andra, situationen annorlunda. De har inte mycket att förlora. Därför var många av dem inte bara villiga att tala öppet, de ville också specifikt att filmen skulle visas i Afghanistan i hopp om att den skulle kunna förändra samhällets fördömande syn på dem. Sarvestani och Ebrahimi, i sin tur, vill starta en debatt här hemma, om vad som görs med det svenska biståndet på 500 miljoner om året, och vad som skulle kunna göras.
