Övergången från diktatur till demokrati i Chile skedde genom en marknadsföringskampanj. Så var det åtminstone om man ska tro filmen No. År 1988 skedde en folkomröstning med två alternativ: ”Si” eller ”No” till att Pinochet skulle sitta kvar som diktator. Oppositionen och militärjuntan fick 15 minuter tv-tid vardera varje dag under en knapp månad för att sprida sina budskap. No handlar om Rene Saavedra (Gael García Bernal), en hipp, välmående reklamare, som gjorde den vinnande no-sidans kampanj. Filmen, som visats i bland annat Cannes och Berlin, har väckt både kritikernas applåder och upprörda politiska invändningar.
På filmfestivalen Cinéma du Réel i Paris samlas fyra av Chiles mest uppskattade filmskapare: Patricio Guzman, Carlos Flores del Pino, Carmen Castillo och Ignacio Agüero. De talar inför publik om dokumentärer med militärdiktaturen som tema. Efteråt, utanför salen, är de villiga att kommentera No. Carlos Flores del Pino, en robust man med rufsigt hår och mustasch, är tveksam till filmen.
– Det är en historia helt utan komplexitet. Man berättar om en ung kille som är genialisk och som på ett genialiskt sätt avslutar militärdiktaturepoken. Men det är en förenkling av verkligheten, säger han och snörper lite med läpparna. I verkligheten blev Pinochet-epoken inte avslutad av en ung skejtare, utan av ett helt folk som efter en lång tid till slut lyckades ta ett beslut. Det som han gjorde var viktigt, men utan ett helt folk som kan rösta ”no” fungerar det inte.
Carlos Flores del Pino gör jämförelser med western-filmer.
– No är en film som använder en amerikansk filmmodell, typ med Clint Eastwood, en hjältefigur, som dyker upp och räddar hela byn.
Han blir extra allvarlig och lägger till:
– Min syn är att världen är någonting vi räddar tillsammans.
Ignacio Agüero har inte alls samma negativa åsikt om No. Han berättar att han ser ett stort värde i regissören Pablo Larraíns användning av arkivmaterial, som utgör cirka 30 procent av filmen. No blandar arkivfilmen med nytt material som är inspelat med U-max-kameror för att man inte ska se skillnad mellan de nya och de gamla klippen. Kritiker av stilgreppet menar att det på ett vilseledande sätt blandar fiktion och verklighet. Den rörliga handkameran bidrar också till en dokumentär känsla. Så hur ska åskådare avgöra hur mycket av No som verkligen hände?
Pablo Larraín bemötte i februari liknande kritik i en intervju med New York Times genom att påpeka att han varken är politiker eller historiker: ”Jag gör bara filmer. Jag skapar inte den officiella versionen av något. Jag är bara en konstnär som gör vad han vill, vad som känns bäst.”
Andra invändningar handlar inte om filmen i sig, utan om Larraíns bakgrund. Hans pappa är del av högerpartiet UDI som stöder den nuvarande regeringen. Och de styrande politikerna i Chile saknar inte intresse i historieskrivningen som No använder, det vill säga framställandet av att det finns ett tydligt slut på diktaturen.
För filmen nämner inte att Chile fortfarande styrs efter militärjuntans konstitution från 1980, som innebär bland annat att det finns en militärdomstol. Den nämner inte att Pinochet och hans junta blev immuna inför rättssystemet vid övergången till demokrati. Ett ”slutet gott, allting gott” existerar inte heller enligt de hundratusentals chilenska studenter som sedan 2006 ockuperat skolor och universitet samt demonstrerat för gratis utbildning som ska vara lika för alla, men blivit nedslagna med batong, vattenkanoner och tårgas.
Carmen Castillo säger att historien aldrig har ett slut på det sätt som en film har.
– Nu fortsätter historien med studentrörelsen.
Ignacio Agüero försvarar No:
– Filmen har rätt att ha sitt eget perspektiv, säger han och lägger uppskattande till att den har orsakat mycket diskussion. Få filmer i dag får oss att debattera så.
Patricio Guzman uppskattar Larraíns film. Han menar milt men bestämt att det ligger en sanning i att det var en marknadsföringskampanj som fick chilenarna att rösta ”No”.
– Självklart fanns det en politisk rörelse också som gjorde mycket. Men alla såg dessa 15 minuter i tv.
Guzman säger att majoriteten var ganska tyst innan kampanjen och återgick till att vara det efter folkomröstningen. Är de lika tysta i dag? Nej – de fyra dokumentärregissörerna enas kring att det finns krut i den unga chilenska generationen. Och oavsett om chilenarna instämmer i hur No beskriver historien så väcker filmen debatt och politisk aktivitet – precis som No-kampanjen gjorde för 25 år sedan.
