Det var nära att jag strök med redan i vintras. Det var svårt att hitta bränsle under all snö. Dessutom gjorde kroppen uppror. Min egen jävla otacksamma kropp. Ställde krav. Mer vila, mer mat, mer sömn, mer värme. Men det kan jag bjuda på. I längden lönar sig att hålla den frisk och på gott humör. Får den en liten belöning då och då jobbar den också hårdare. Det är betydligt värre när den inte vill arbeta. När inga mutor hjälper. Och någonting säger mig att jag inte kommer undan billigt nästa gång.
Det blev inte särskilt mycket lättare att hitta bränsle när snön försvann. Vi är för många som använder alldeles för mycket. De flesta träd och buskar är nedhuggna. Mina egna förråd var tomma så jag fick köpa av andra. Men det höjer priserna när de inser att jag är desperat. Så jag måste hota. Nästa gång är jag rädd att jag måste ta till våld. Men vad hjälper det om de också får slut på bränsle. Ingen våld i världen kan fylla tomma förråd. Jag var också tvungen att jaga iväg några främlingar som samlade pinnar på min mark.
Saken blev inte bättre av att jag börjat bajsa i bäcken bredvid hyddan. I januari var kroppen slapp och släppte in ett magvirus. Jag blev alldeles för svag för att gräva ner min avföring. Sedan blev det en dålig vana. Bäcken är ström så det var inget problem till en början. Men sedan rev vårfloden med sig en massa bråte och dämde till. Vattnet blev stilla, stinkande och grumligt. Nu vågar jag inte dricka det längre.
Kroppen fortsatte bråka så jag satte hårt mot hårt. Ingen mer mat för den som inte gör rätt för sig. Ingen mer vila bara för att det för tillfället inte råkar finnas arbete. Det skapar likgiltighet. Jag tvingade sysslolösa kroppsdelar imitera arbetsuppgifter för att hålla dem i trim. På nätterna fick händerna låtsas karda ull, fötterna låtsas trampa fikon och munnen låtsas köpslå om linolja. Inte för att det någonsin funnits någon linolja att köpa.
De inre organen som har riktiga arbeten att utföra höll jag givetvis sysselsatta dygnet runt. Jag förberedde dem dessutom på att jag tänkte behålla dem i min tjänst två år längre än vad vi tidigare kommit överens om. Inte ens mitt skadade knä slapp undan. Hur illa tilltygad en kroppsdel än är finns det alltid någon uppgift den kan utföra. Eller åtminstone låtsas utföra. Vad som helst är bättre än förslappning.
Jag höll hjulen snurrande på högsta möjliga hastighet ända till kroppen drog igång en motoffensiv. Levern vägrade arbeta på en vecka och jag var nära att dö. Saken blev inte bättre av att det inte fanns rent vatten att dricka eller ved att hålla igång kaminen med.
Brist på mat och bränsle. Döda vattendrag och skogar. Uppror. Det blir bara värre och värre. Det är bara att konstatera att jag lever på lånad tid. Men först tänker jag roffa åt mig som om det inte fanns någon morgondag. Vilket det i mitt fall alltså inte heller gör. Plundra bränsleförråd, stjäla mat och bajsa var jag känner för. Se hur länge det varar och sedan skratta mitt oundvikliga öde rätt i synen.
Skapa ett skräckvälde för att dra ut på tiden så länge som möjligt. Skrämma kroppen till lydnad. Statuera exempel. Först tänkte jag ge mig på mjälten. Det är ett meningslöst organ man lika gärna kan vara utan. Lite sämre immunförsvar brukar vara enda komplikationen och det är ändå bara rätt åt kroppen. Men så kom jag på en bättre idé. Så på torsdag tänker jag träffa de andra borgerliga partiledarna och grilla min vänstra njure utanför Annie Lööfs föräldrahem. Vem vet, kanske det räcker för fyra år till.
