– Jag mår faktiskt dåligt över den här boken. Det är som att jag önskar att den inte hade behövt skrivits, vi vet ju sedan Hitler sköt sig 1945 var den här skiten leder, säger Henrik Arnstad och stryker med fingrarna över de nypressade exemplaren som ligger hemma på köksbordet. Älskade Fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia är en 450 sidor tjock redogörelse för framväxandet av fascismen.
Telefonen ringer i ett. Det som från början startade som ett nyfiket projekt utvecklades snart till något mycket större. I dag är det många som vill höra hans slutsatser om det som vissa menar är fascismens återkomst.
– Fascismen kan mycket väl bli 2000-talets stora ideologi, säger Henrik Arnstad och kliar sig bekymrat i huvudet och förklarar hur arbetet med boken växte fram.
– När jag började skriva fanns ju de här rörelserna ute i Europa, men det angick inte riktigt oss i Sverige. Sverigedemokraterna var fortfarande ett pytteparti, men mitt i arbetet kom de plötsligt in i riksdagen till allas stora förvåning. Då fick det här plötsligt en helt annan tyngd och en otäck känsla, eftersom jag såg utifrån min forskning att de var ett skolexempel på ett fascistiskt parti. Men i den offentliga debatten hade man svårt att hantera dem så då förstod jag att det här är kunskap som behövs i demokratin Sverige.
Boken heter Älskade fascism, namnet förbryllar säkert många. Du skriver ju att få ideologier blir så älskade av sina anhängare, vad beror det på?
– Det är ju egentligen märkligt att fascismen är så oerhört framgångsrik. Att det faktiskt var så 1914 att Europas ungdom gick ut på slagfälten, glatt sjungande dessutom, och masslaktade varandra i åratal utifrån tanken att just min nation är fantastisk. Det ledde till fascismens ultranationalism som sätter nationen över allting annat. Tanken på att först och främst vara sin nation. Och trots globaliseringen så har nationalismen nu, år 2013, blivit mer kraftfull än vi kanske någonsin trodde att den skulle kunna bli.
Vilka är de stora skillnaderna från 1920- och 30-talets fascism och den vi ser i dag i många europeiska länder?
– Någon gång i slutet av 1960-talet sätter man sig ned i Frankrike och konstaterar att den klassiska fascismen med uniformer, antidemokrati och biologisk rasism inte fungerar längre. I stället för ras börjar man prata om kultur och tanken om att den skulle vara nedärvd i vårt DNA. En slags kulturbiologi. Även tankar på att skapa dynamiska demokratier där majoritetssamhället styr över utsatta minoriteter växer fram.
– I stället för uniformer sätter man på sig slipsar. Man tonar även ned aggressiviteten och förstår att prat om militarism inte fungerar längre. Det gick bra i mellankrigstiden då uniformerade ungdomar sprang runt på gatorna och slogs med varandra, men slutade fungera efter kriget. Det är bara att titta på skinheadsrörelsen under 1980-talet, som försökte med det här klassiska uniformerade våldet men det gick ju inte, de förblev små rörelser. I stället kom Jean-Marie Le Pen och Front National och förde vidare det arvet in i en praktisk politik. Efter den 11 september 2001 får de här rörelserna en gemensam fiende. Nämligen islam. Tanken på Eurabia och att Europa håller på att tas över av en hemlig konspiration.
– Och i samband med de ekonomiska kriserna och den allt större osäkerheten människor börjar känna så gör fascismen om sig själv och blir extremt framgångsrik i många länder, både till andras och till sin egen stora förvåning. Risken, som jag ser det, är att vi går mot fascismens stora århundrade. Aldrig någonsin har den ideologin nämligen varit så stark i Europa som den är i dag, med undantag för Tyskland.
Du pratade tidigare om Sverigedemokraterna. På vilket vis går det att definiera dem som fascister?
– Sverigedemokraterna har rötterna i mellankrigstidens svenska nazism, via Nordiska Rikspartiet och Per Engdahl och fortfarande på 1980-talet var de ganska öppna nazister, de ringde och mordhotade kända judar i Sverige och så vidare. Däremot har de gjort en ganska tydlig men ytlig make-over under senare partiledare. Men om vi ska titta på dagens Sverigedemokrater räcker det egentligen med att lyssna på Jimmie Åkesson och hans mantra om att partiet förändrat sin politik men att idéerna är desamma. Och då får vi ju faktiskt förstå vilka idéer det är. Nazism.
– Jag har skärskådat dem ideologiskt när jag jobbat med den här boken. Det typiska för dem är deras definition om ultranationalism och att nationen är på väg att gå under. ”Ge oss Sverige tillbaka” stod det ju till exempel på en valaffisch med bilder på två blonda barn. Trots att jag verkligen lusläst den internationella forskningen på det här området har jag inte hittat någon som säger att de här nya partierna som vuxit fram, som Sverigedemokraterna, inte är fascister. Alla är tvärtom väldigt överens om att det är så. Dessutom finns det ingen forskning som säger att den så kallade neo-fascismen skulle vara mindre farlig än den under mellankrigstiden.
Om Sverigedemokraterna skulle fortsätta växa, hur tror du det skulle kunna påverka svensk politik framöver?
– Säg att de skulle nå 15 procent och bli tungan på vågen vid nästa val. Då tror jag att det värsta som skulle kunna hända var att något block, jag säger inte vilket, bestämmer sig för att alliera sig med dem och ta in dem i en regering. Då kan vi få en situation liknande den i Ungern, där ett stort parti stöds av ett fascistiskt, med stegvis nedmontering av pressfrihet, mötesfrihet och en betydligt mer restriktiv invandringspolitik som följd. Så kallade svenskfientliga element skulle kasas ut ur de offentliga systemen, de skulle inte längre få några jobb inom Public Service. Publicistklubben skulle inte få hålla sina sammanträden på Kulturhuset och det skulle bli omfattande förbud mot slöjor med mera. Vi skulle med andra ord få se en officiell svensk politik som säger att majoritetssamhället, det vill säga blonda så kallade etniska svenskar, och dess kultur är mer värd än minoritetskulturer.
– Rasism är ju en politik där att man utsätter speciella grupper för fientlighet. I dag är det muslimer som hatet riktas mot, men i morgon skulle Sverigedemokraterna kunna övergå till judehat igen. Det har vi sett många exempel på inom den här typen av grupper, hur de snabbt kan skifta. Det finns alltså många grupper i samhället som har skäl att oroa sig starkt för en sådan utveckling.
Har övriga svenska partier påverkat sin politik efter Sverigedemokraternas framgångar?
– Både ja och nej. Men jag måste faktiskt säga att jag är full av beundran för den svenska borgerligheten och att det inte är någon där som höjt rösten om att alliera sig med Sverigedemokraterna för att stoppa socialisterna. Däremot poppar det ju upp saker då och då, som Billströms uttalanden och enstaka ledartexter i vissa mörkblå landsortstidningar. Men de förblir trots allt röster i skymundan. Så egentligen tycker jag nog att den svenska vänstern borde vara mer generös mot högern i den frågan.
– Ska jag vara kritisk mot ett enstaka parti så tycker jag nog att Socialdemokraterna har missat sin traditionella roll. Jag tror nog att de behöver närma sig den här frågan mer aktivt igen. Anders Behring Breivik sköt ihjäl unga socialdemokrater, inte muslimer. Det var Socialdemokraterna han ansåg skulle dö, så där är jag förvånad över att de så tysta. Jag tror helt enkelt inte att de förstått allvaret i vad som har hänt de senaste åren.
Tycker du att ordet fascism har missbrukats?
– Så är det absolut och det beror på att vi haft lyxen att kunna svänga oss med ordet
jävla fascist så fort en lapplisa satt en parkeringsbot på bilen. Under Kalla kriget gick fascismen krypgång och hade inte en chans. Men nu är det inte så längre och det gör att vi måste sluta missbruka ordet. Vi har ett fascistiskt parti i riksdagen och då gäller det att visa att fascism är benämningen på en specifik politisk ideologi och ingenting annat.
Hur borde andra partier och organisationer göra för att motverka den här utvecklingen?
– På kort sikt gäller det att helt sluta anpassa oss efter fascismens problemföreställningar och inte köpa deras argument om Eurabia. Befolkningen i Sverige skulle minska utan invandring, det vet vi ju. Men på längre sikt tror jag att det gäller för de andra partierna att locka med optimism i sina ideologier. Vänstern till exempel, med Marxismen som är en väldigt utvecklingsoptimistisk tanke, vad man än tycker om den, befinner sig i en långvarig kris. Det började egentligen redan under 1970-talet då väldigt framtidspessimistiska idéer presenterades. Nu lyckas de inte fånga upp unga missnöjda, framför allt män, i den lägre medelklassen längre.
– Liberalismen har däremot tagit platsen som den stora breda ideologin och det har väl på ett sätt inneburit vissa fördelar för den medelklass som lyckats göra miljonklipp på sina bostadsrätter och städavdrag. Å andra sidan har liberalismen aldrig lyckats skapa en identitet. Det är ju knappast så att människor går ut på gatorna och firar för att posten avregleras. I stället känner sig folk ganska osäkra trots att många har det relativt bra. Därför måste de två ideologierna föra fram lite optimism igen, men det är inte riktigt min uppgift att presentera hur det ska ske.
