1920, tre år efter revolutionen, åkte en delegation från brittiska Labour på en månadslång resa genom Ryssland. Inom partiet hade man beslutat sig för att undersöka hur arbetarna på andra sidan Östersjön egentligen levde. Bland de brittiska socialisterna var stödet för bolsjevikerna generellt högt. Men då resten av den inhemska pressen inte var fullt lika positiv fanns det ett behov av att låta pålitliga kamrater åka iväg och undersöka saken för att återkomma med en balanserad redogörelse.
Delegaten Ethel Snowden, som senare redogjorde för resan i reportageboken Through Bolshevik Russia (1920), var aktiv suffragett med en bakgrund inom fabianerna och nykterhetsrörelsen. Hennes övertygelse om socialismens förträfflighet vilade på kristen, humanistisk grund. Således var hon skeptisk mot själva revolutionstanken.
Att en liten, påstått klartänkande grupp skulle ta makten över hela samhället och utropa sig till folkets vägledare var för Snowden vare sig önskvärt eller en oundviklig konsekvens av kapitalismens framfart. Likväl gör hon sitt bästa för att tolka sina upplevelser så öppet som möjligt. Lenin, som hon passar på att göra en intervju med, är ”fromheten själv” jämfört med de verkligt fanatiska bolsjevikerna. Kanske finns det ändå hopp för Ryssland så länge de har honom.
Skarpt kritisk är Snowden till de hierarkiska tendenserna i det ryska samhället. Även om klasskillnaderna inte är större än hemma i England är de tydligt markerade, ”kan inte ens döljas av… det generösa användandet av ordet ’kamrat’”. Ingenstans på jorden har hon sett tjänstefolk behandlas sämre än här. I Petrograd möter Snowden den berömda anarkisten Emma Goldman – ”en snäll, moderlig liten kvinna som skulle skära av sin egen näsa innan hon kom tanken att kasta en bomb på någon annan” – som även hon är djupt besviken på vad den anarkistiska rörelsen uppfattar som en begynnande autokrati. Varför, frågar de sig, blev det så här? Ännu är det självklart att eventuella avståndstaganden inte handlar om socialismen i sig. Strategin är misslyckad, kommunistpartiet korrumperat, men utopin, målet – nej, det måste vi ha kvar. Inget annat vore mänskligt.
Through Bolshevik Russia gjorde Snowden impopulär bland övriga partikamrater, vilket man kan vänta sig. I dag framstår den dock som anmärkningsvärt klarsynt. Kritiken i sig är ofta självklar – ingen kunde ju inbilla sig att Ryssland 1920 var något annat än ett undernärt bondesamhälle – men det fina är den inre striden mellan teori och praktik. Att ge upp kampen eller omfamna det rådande, de valen är för Snowden inga val. Båda är de uttryck för samma uppgivenhet. Vad som gör det postrevolutionära Ryssland så förskräckligt är inte kommunismen: det är bristen på den. Blind lojalitet från Snowdens sida eller ett ställningstagande för den politiska handlingen som sådan – man får läsa själv. Boken finns att ladda ner lite överallt på internet.
