Den kanadensiske filosofen Ian Hacking har skrivit mycket om barnmisshandel, till exempel i boken The Social Construction of What? (1998) och mer specifikt i artikeln ”The Making and Molding of Child Abuse” (1991). Och nu ville jag skriva: förlåt att jag tar upp det här ämnet! Jag menar inte att förringa! Så djupt kulturellt impregnerat är det i oss att våld mot barn är den värsta av grymheter. Vi vet inte hur man pratar om det annat än som föremål för kollektivt avståndstagande. Positivt i många bemärkelser, så klart, även om man kan invända att det religiöst betonade hatet skymmer mer strukturella hemskheter. Barnfattigdom är rimligen också ett slags våld.
Hur som helst. Vad Hacking intresserar sig för är hur ett problem på bara några decennier kan gå från att vara i det närmaste osynligt till att bli en av få sociala frågor där alla kan enas om målet. Han vill undersöka hur vi gemensamt konstruerar en kategori, ”a kind”, som förändrar verkligheten för dem som förhåller sig till det. Hur sådant som tidigare var okej plötsligt blir förnuftsvidrigt, varpå även historien förändras framför våra ögon: ett tidigare neutralt förflutet uppenbarar sig som en lång kedja övergrepp där barnen alltid offrats.
Första gången begreppet ”child abuse” användes offentligt var under en vetenskaplig konferens i Denver 1961. Kampen mot barnmisshandel kom att få olika politiska konnotationer i olika länder men var åtminstone i USA relativt gränsöverskridande. Den viktorianska synen på barnmisshandel var att det var något som dumma och fattiga människor ägnade sig åt. Nu betraktades det däremot som ett problem över klassgränserna, något som kunde drabba vem som helst. Så blev också egenintresset i att motarbeta rörelsen hyfsat litet. Vilken grupp kunde tjäna på att vilja slå barn?
Från början var begreppet hyfsat snävt. Man talade om ”battered child syndrome” och försökte med hjälp av röntgenbilder påpeka hur misshandlade barn uppvisade skador liknande varandras. Det kom att dröja ytterligare några år innan den allmänna och kliniska definitionen av barnmisshandel kom att vidgas till att handla om också psykiskt såväl som sexuellt våld. Sedan dess har ämnet dock slukat allt i sin väg. Pedofilen är vår tids demon, curlingföräldern frälsare och kolportör.
Det ska kanske påpekas att Hacking inte säger att den här utvecklingen är dålig. Och när han pratar om att barnmisshandel är ”konstruerat”, menar han inte att det inte existerar. Tvärtom säger han att det historiskt och i många sammanhang är viktigt att påpeka att barnmisshandel är just ”på riktigt” och inte något som aktivister har inbillat sig. Längre än så argumenterar dock inte Hacking för någon politisk linje. Men frågan har ställts på sin spets: är det så att tvivelaktig relaterad statistik och retorik är ett pris värt att betala om det betyder färre misshandlade barn (om det nu gör det)? Varför? Varför inte? Diskutera i grupp.
Veckans tips: En person jag tidigare har skrivit om och inte kommer sluta skriva om, Muriel Spark, är aktuell igen. Den här gången är det förlaget Carcanet som återutger Sparks bok om Frankenstein-författaren Mary Shelley. När Mary Shelley ursprungligen kom ut 1951 var vi långt ifrån lika vana som idag vid försök att rädda över populärförfattare till den ”seriösa” manegen. Spark brydde sig föga om detta och påstår bland annat att Shelley uppfann science fiction samt var en betydligt mer seriös konstnär än vad hon betraktats som. Läsvärt, hoppingivande.
