Sedan en knapp vecka tillbaka hungerstrejkar afghanska barn utanför Migrationsverket i Gävle. Vi vägrar gå med på att barn, i Sverige 2013, blir så hänsynslöst svikna och övergivna. Vi kräver att dessa barn får uppehållstillstånd eller åtminstone får sina fall omprövade, skriver veckans debattörer.
Sedan fredagen den 3 maj har en grupp afghanska barn hungerstrejkat utanför Migrationsverket i Gävle. De är sju stycken och har alla fått avvisningsbeslut, men att återvända är riskfyllt och de har ingenting att komma tillbaka till. Afghanistan är inte ett land i fred ännu. Där behövs ett nätverk för att klara sig och det har inte dessa barn. Det finns en anledning till att de tagit sig hit och levt här som ensamkommande flyktingbarn i cirka två år.
Tre av dem är Dublinfall med traumatiska upplevelser i de länder de först kom till. De sover utomhus, dessa kalla svenska vårnätter, de fryser, har ont i kroppen, kan knappt stå på benen. ”Det är klart att det är jobbigt, men det är bättre än att bli stenad i Afghanistan”, säger en av de utvisningshotade, gruppens enda tjej, vars syster efter avisningsbeskedet försökte ta sitt liv. På söndagskvällen mår en sjuttonåring så dåligt att ambulans tillkallas. En timme senare förs två av barnen till sjukhus, för att sedan återvända till hungerstrejkandet.
Vem tar ansvar för dessa barn? Vem skyddar dem?
Tobias Billström på hastigt besök skyller på lagstiftningen, och migrationsverkets representant på plats för att prata med barnen upprepar hela tiden: ”Så här är reglerna i Sverige”. Alla beklagar sig, men ingen gör något. Barnen blir liggande, i allt sämre skick. Hur är de lagar beskaffade som tränger in barn i hörn där den enda lösningen på problemet är att hungerstrejka?
Sanna Westin skriver på ”Flyktingbloggen”: ”Vi vet att det som kallas hungerstrejk är den totala uppgivenheten inför en omgivning som faktiskt verkar önska livet ur en. Det är då man som medmänniska måste svara: ’Jag vill att du ska leva’.”
Vi vägrar att gå med på att barn, i Sverige 2013, blir så hänsynslöst svikna och övergivna. Som det står på ett av de plakat som omgärdar barnen: ”Vi har samma känslor, drömmar och behov som era barn, vi föddes bara i fel land!” Ytterligare ett plakat citerar ur Barnkonventionen. Barnen har ständig tillsyn av människor men vi som är där kan inget göra mer än att fixa nya filtar, hämta varmt vatten, vara sällskap, övervaka deras tillstånd, och skriva och ringa till tidningar och beslutsfattare. Vi känner oss maktlösa och bedrövade.
Vi kräver att dessa barn får uppehållstillstånd eller åtminstone får sina fall omprövade.
Vi kräver att hänsyn tas till den ratificerade Barnkonventionen som talar om barns bästa och barns rätt att utvecklas.
Vi kräver en amnesti åt alla minderåriga vare sig de hotas av avvisning till de länder de flytt ifrån eller överföring enligt Dublinförordningen.
En möjlighet är också civil olydnad – att som politiker i Gävle ge dessa barn en fristad och vägra följa lagar som riskerar människors hälsa och liv.
Detta upprop skrivs den 6 maj och hungerstrejken är inne på sin fjärde dag. Någon måste ta ansvar, nu, innan det är för sent!