Undergångsscenarion är en populär trop i mänskligt berättande, vilket ju inte är så konstigt. Det är en dröm för vilken fantasi som helst att få bestämma spelplanen helt själv. Vad ska överleva apokalypsen? Hur kommer den nya världen förhålla sig till den gamla, om den alls känner till den? En omedveten men snarlik process, om än långt ifrån lika drastisk, inträffar när vi skriver historien. Vissa händelser bevaras och blir symboliska. Andra sorteras bort.
Särskilt vad det gäller äldre historieskrivning kan det var väldigt svårt att bedöma vad som är trovärdigt. Källorna till specifika händelser är ofta få. Det är inte alltid det är säkert att personen som skrev ner det ville åstadkomma en historieskildring i vår mening: objektiv, journalistisk, granskande. Han eller hon hade kanske helt andra motiv, som var så självklara vid tillfället att de inte behövde redovisas för eftervärlden.
Exempel: Den grekiske filosofen Herakleitos beskrivs genomgående som osympatisk av de antika biograferna. Enligt Diogenes Laertios, vars bok Om kända filosofers liv och tankar är bland de främsta bevarade källorna till den grekiska filosofins historia, var han ”mer än någon annan… en karaktär med resning och en föraktare”. Men mellan Herakleitos och Diogenes Laertios är det 700 år. Uppenbarligen är det andrahands-, tredjehands- och Gud vet i hur många led Diogenes information har traderats. Hur kan han vara så tvärsäker?
Forskaren Ava Chitwood har påpekat att grekiska historiker i allmänhet och Diogenes Laertios i synnerhet gillar att dra biografiska slutsatser från filosofers teoretiska verk. Här finns en dragning åt det komiska och groteska. Man vill gärna skriva om karaktärer, sådana som har ett eller ett par drag som dominerar hela deras väsen. Således görs det ingen uppdelning mellan filosofin och filosofen: han tycker på ett visst sätt för att hans person kräver det. När Herakleitos säger att massan är oförmögen att följa logos – det sanna, rätta, goda, visa – måste det alltså tyda på pöbelförakt, eftersom det stämmer in på den övriga bilden av honom som en sur jävel. Men man hade ju kunnat se oron som omtanke från Herakleitos sida. Överlägsen sådan kanske, men ändå – en genuin sorg över det trivialas tyranni.
En annan forskare, Mary Lefkowitz, har gjort liknande studier men på poeter. Till exempel görs det gällande i den biografiska traditionen kring Sapfo att hon kastar sig ut för ett stup av olycklig kärlek till en ung man. Men det enda beviset verkar vara att hon skrivit en dikt där detta inträffar. Lefkowitz menar att historien om stupet uppstod som en negativ reaktion på att Sapfos diktning i övrigt är starkt homoerotisk. På något vis skulle hon straffas, och då kom den ironiska döden väl till pass. Följaktligen sägs det också att Pythagoras, som hatade bönor och förbjöd sina anhängare att äta dem, dog när han flydde över ett bönfält. För den tidigare nämnde Herakleitos gick det kanske allra värst. Människoföraktet drev honom i exil, och när han i sin eremittillvaro drabbades av lungsot fanns det ingen som kunde bota honom.
Ja, vad säger man? Egentligen ett mycket roligare sätt att behandla historien.
Veckans tips: Nu var det över ett år sedan den polska poeten Wislawa Szymborska dog. Om inte annat så har hennes sista dikter precis kommit i svensk översättning på ellerströms förlag. Volymen heter Nog nu och är översatt av Anders Bodegård, och med den äran.
