År 1864 skulle det amerikanska inbördeskriget pågå ytterligare ett år. Nordstaternas ekonomiska centrum, New York, präglades av motsättningar, så väl mellan klasserna som mellan etniska grupper. 100 000 människor bodde i källarlokaler i slummen. Mer än 20 000 kvinnor, nästan var tionde, tvingades prostituera sig för att överleva. Två fot av skräp, kryllande av råttor, täckte gatorna.
I toppen av klasspyramiden profiterade en infödd, vit, protestantisk överklass på kriget. I botten konkurrerade katolska, irländska immigranter med svarta om de sämsta jobben. Situationen gick tillbaka till 1827, det år då Storbritannien öppnade för fri emigration från Irland samtidigt som slaveriet slutligen avskaffades i New York. Inom några år anlände 30 000 irländare årligen till staden. Den svarta befolkningen krympte däremot från en topp på 16 000 år 1840, till 12 500 år 1860, delvis undanträngd av de irländska immigranterna.
Klasskampen var hård, men kunde också övergå i rasism. 1800-talets stora upplopp präglades ofta av bådadera. Det gällde inte minst de våldsamma protesterna sommaren 1863 mot den värnpliktslag som gjorde det möjligt för rika män att köpa sig fria från militärtjänst. Vita arbetare, många av dem irländare, attackerade först värnpliktskontor, sedan rika hem och slutligen fattiga svarta. Stadens svarta barnhem brändes ned. Svarta sköts, hängdes och dränktes i floden. Vita arbetare i norr, som själva jobbade under halvt slavlika förhållanden, hade föga entusiasm för ett krig som föreföll utkämpas för slavar och kapitalister, för alla utom de själva, menar Howard Zinn i Det amerikanska folkets historia. Att både armén och desperata svarta arbetare användes för att bryta strejker gjorde inte saken bättre.
Men också inom överklassen fanns motsättningar. Generellt stödde Nordstaternas elit kriget mot Sydstaterna, som ju handlade lika mycket om ekonomisk politik i allmänhet som om slaveri: industrialisterna i norr ville ha skyddstullar och fri arbetskraft att exploatera, slavägarna i söder ville ha frihandel för sin råvaruexport. Men i New York fanns större sympatier för Sydstaterna än på de flesta andra håll. Stadens betydande textilindustri behövde bomull från söderns plantager och bomullsexporten var också en viktig inkomstkälla för stadens stora hamn.
Det är i detta New York, och framför allt i de legendariska slumkvarteren Five Points på södra Manhattan, som BBC Americas första egna dramaproduktion, Copper, utspelar sig. Man kan säga att den i både tid och rum tar vid där Martin Scorseses saga om de irländska gängkrigen, Gangs of New York, slutar – i efterdyningarna av upploppen 1863. I centrum står tre män med olika klassbakgrund som alla slagits för Nordstaterna men nu återvänt hem. Kevin Corcoran är en irländsk immigrant som fått jobb som polis genom sin före detta officer, Robert Morehouse. Den senare kommer från en av stadens rikaste familjer. Matthew Freeman är en svart läkare som räddat Morehouses liv i fält genom att amputera hans ben och därför belönats med pengar till en praktik (något officiellt erkännande får han däremot inte, eftersom det vore en skam för Morehouse familj om det blev känt att en svart man skurit av honom benet).
Kring huvudpersonerna finns dessutom bland andra den framgångsrika bordellmamman Eva Heissen; den politiskt intresserade rika änkan Elizabeth Haverford, engelsk aristokrat ingift i den amerikanska bourgeoisien; finanskapitalisten och krigsprofitören Norbert Morehouse, Roberts pappa; och den barnprostituerade Annie Reilly.
Persongalleriet utgör en god grund för att skildra inbördeskrigets hemmafront, där guldspekulanter som Morehouse senior driver upp både vanligt folks levnadsomkostnader och statens krigsutgifter, där rasistiskt våld skrämmer iväg svarta som Freeman och hans hustru till de lantliga områdena norr om Central Park där den sexuella myndighetsåldern är tio och flickebarn som Annie befolkar bordellerna, där poliser som Corcoran avrättar folk summariskt och drygar ut lönen med mutor och stölder, medan delar av överklassen, likt Elizabeth Haverford, konspirerar med Sydstaternas agenter.
Första säsongen av Copper, som just nu går på Svt, tar i sina bästa stunder till vara materialet med en gotisk-viktoriansk svärta som kan leda tankarna till Jack the Ripper-skräcken i From Hell och ett helhetsperspektiv på klassamhället som påminner om hur briljanta Deadwood (som man lånat lite väl friskt från emellanåt) skildrade kapitalets erövring av kontinentens inre. Tyvärr nås dessa höjder endast glimtvis, medan man andra gånger faller in i romantiserande eller förvandlar det hela till CSI: Five Points. Men sammantaget utgör Copper ändå ett berikande komplement till den klaustrofobiskt storpolitiska skildringen av det politiska spelet i Spielbergs Lincoln exempelvis. Kanske kan man komma tillrätta med de stilistiska tvärkasten i säsong två, som börjar sändas i USA i sommar.