Tunga lyft, farligt damm och höga ljud. Rivaryrket är slitsamt och tufft och arbetsmiljön riskabel. Men arbetet är också trivsamt för dem som gillar att hugga i och arbeta med kroppen. Arbetaren följde grovarbetarna på Rivners under en dag.
Klockan har blivit nio och det är dags för lunch. I en av rivningsföretaget Rivners två byggbodar värms maten i mikron och kaffekokaren står och puttrar. Hjälmarna trängs på en hylla.
Stefan Lövstrand slevar i sig makaroner och köttbullar direkt ur lådan, till tonerna av Yohios ”Heartbreak hotel” strömmandes ur radioapparaten. Under morgonen har han legat på ett tak och klippt av plåt. Han är inte anställd av Rivners utan har kommit in utifrån via ett bemanningsföretag. Det är en osäker arbetssituation och lönen kommer oregelbundet.
– Jag kan få uppdrag på en vecka till flera månader. Men jag hoppas på fast anställning här snart. De har haft anställningstopp men snart lättar det förhoppningsvis, säger Stefan Lövstrand.
Han sneglar över bordet där Juha Matilainen, som är arbetande lagbas sitter och hummar instämmande.
Redan vid femtiden på morgonen smög Juha Matilainen upp så tyst han kunde för att inte väcka sin fru och sina två barn, klädde på sig, packade i ordning sin väska och körde hit. I vanlig ordning åt han sedan frukost, läste Dagens Nyheter och planerade dagens jobb och arbetsfördelning i lugn och ro i byggboden. Boden består av två rum med klädskåp, dusch och handfat i det ena rummet och ett långsmalt matbord med mikrovågsugn och kaffekokare i det andra.
Som arbetande lagbas har Juha Matilainen ansvaret för en grupp på tio rivare. Företaget har runt 70 anställda och arbetar med rivning och sanering. Rivare, eller grovarbetare som Arbetsförmedlingen kallar dem, är en särskilt konjunkturkänslig yrkesgrupp. Byggbranschen har drabbats hårt av lågkonjunkturen de senaste åren vilket gör att konkurrensen om de lediga jobben är hård. Enligt Arbetsförmedlingen är arbetslösheten mycket högre bland grovarbetare inom bygg och anläggning än den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige. För att få arbete som målare eller snickare krävs ofta en utbildning, vilket inte gäller för rivare.
Samtliga rivare som trängs i de två byggbodarna är män i 20–45 årsåldern.
– Det är väl inga akademiker, men annars är det stor blandning av människor med olika bakgrunder, säger Juha Matilainen.
Därefter byter han ett par ord med de flesta och ger direktiv. Han söker ögonkontakt med en ung kille i 20-årsåldern:
– Du fortsätter med fräsningen efter lunch och så får vi se vad det blir senare. Micke och Tomas åker upp och tar bilningen.
Förutom Stefan Lövstrand och hans son, som även han är inkallad utifrån, har de övriga rivarna fast anställning. En av dessa är Thomas ”Tompa” Wikholm, som arbetat på firman i åtta år. Han har ätit upp sin matlåda och satt sig med en kopp kaffe vid bordet. Han säger att han trivs med jobbet, framförallt på grund av arbetskamraterna och att det är en bra ledning.
– Man har möjlighet att ta ledigt eller gå tidigare när man behöver. Bjuder man tillbaka så funkar det, säger han och stryker med handen över tatueringen på halsen.
En annan fördel är det hundraprocentiga ob-tillägget som i regel sockrar lönekuvertet varje månad. Efter att skatten är betald tjänar rivarna mellan 14–17 000 i månaden.
Thomas Wikholm säger att det är ett tungt och slitsamt jobb.
– Tittar man på äldre rivare kommer våra kroppar förmodligen inte att hålla i längden.
– Min pappa som också jobbar här är inte 60 fyllda och väldigt sliten, säger han.
Ibland har han själv värk i rygg och axlar på kvällarna. Han tycker att han blivit bättre på att lyfta rätt och inte göra onödiga moment.
– Det är bättre att hämta en kollega som hjälper till än att slita på egen hand och så är det även viktigt med små pauser emellanåt. Det händer väl ibland när man står i dammet och svettas, att man svär över valet man gjort, men det går snabbt över. Alla längtar nog bort ibland, oavsett yrke, säger han.
Thomas Wikholm anser att deras jobb på många sätt osynliggörs på en stor arbetsplats med flera olika yrkesgrupper.
– De händer att snickarna ger oss en avhyvling för att vi låter och dammar för mycket. Man märker på dem att vi inte står så högt i kurs alla gånger. Vi får ofta rätta oss efter andra. Men alla behövs ju på ett bygge, säger han och smuttar på sitt kaffe.
De gånger han jobbar med någon som inte tar jobbet på allvar blir han irriterad. De hugger inte i, anstränger sig inte för att lära sig olika moment och de är inte fokuserade.
– De personerna är en säkerhetsrisk. Det är viktigt med samarbete här. Gör du fel får du höra det. Det är ofta en rå men hjärtlig ton här och man får vara beredd på att hugga tillbaka, säger Thomas Wikholm och sätter på sig hjälmen.
Lunchrasten är slut och folk kliver ut från bodarna och försvinner iväg åt olika håll in på bygget. Alla är de klädda i likadana arbetskläder: slitstarka byxor med fickor på sidorna, stora gula jackor med markerade reflexer, hjälm med hörselkåpor på huvudet och stålhättade skor. Ett par av dem har även andningskydd hängandes över bröstet.
Himlen är klarblå och om någon timme kommer solen att stråla över Stockholmsförorten Sundbyberg. Det är svårt att tro att de tre stora huskomplex, som utgör den jättelika byggarbetsplatsen, inom ett år ska ha hunnit bli ett köpcenter med restauranger, café, gym och butiker. Huvudleverantör är byggföretaget NCC, som anlitar flera mindre företag däribland Rivners.
Uppgiften för Juha Matilainen och de andra rivarna börjar gå in i en slutfas. Nu handlar mycket av deras arbete om att fräsa golv, det vill säga att göra det slätt och jämnt, skrapa väggar inför att målarna tar över och att städa och röja upp bråte och skräp.
– Förutom oss så är det även snickare, smeder, rörisar, elektriker, betongare och målare som arbetar här, säger Juha Matilainen medan vi tar den provisoriska arbetshissen, en orangefärgad stålbur som löper utmed husfasaden, upp till fjärde våningen.
Juha Matilainen har det övergripande ansvaret för att rivarnas jobb rullar på. Han instruerar och ger nya uppgifter allt eftersom. Mobiltelefonen ringer med jämna mellanrum, inte sällan är det hans rivarkollegor som undrar något. Men det blir också en hel del samtal med andra yrkesgrupper där man diskuterar olika lösningar, till exempel i vilken ordning ett visst arbete ska utföras. Ibland hoppar han in själv, men i regel ska han ha den övergripande blicken över arbetsprocessen. Det blir mycket promenerande under en dag.
– Det är ett omväxlande jobb, det är aldrig samma sak. Man kommer till nya arbetsplatser och lär sig nya saker, säger Juha Matilainen.
Han har varit i branschen i 20 år och arbetat som lagbas i fem. Hitintills har han inte åkt på några allvarligare skador. Kanske har hans intresse för styrketräning bidragit till det.
Under en rundtur i de olika salarna och rummen ses flera olika bygglag och firmanamn på jackorna. I en stor lokal som ska rymma en restaurang och ett par småbutiker pågår ett antal olika arbeten samtidigt.
En person sitter och borrar i väggen, en annan mäter en lång planka, två åldrade män står och tittar fundersamt på en karta och en av Juhas killar rensar upp skräp i en skottkärra. Juha ropar över rummet, hans röst skär genom allt bankande och borrande:
– Albert! Säg till Tomas att ta bobcaten så kan ni hjälpas åt att få bort skräpet.
Albert gör tummen upp och går ut för att hämta sin kollega.
En bobcat är en grävmaskin modell mindre, gjord för att smidigt ta sig fram i inomhusmiljö. Ju fler maskiner ett rivarföretag använder sig av, desto mindre belastning på arbetarnas kroppar.
Albert Nalgijev tar av sig andningsskyddet och torkar sig i pannan. Han har haft fast anställning på firman i 14 månader och trivs med sitt arbete. Han tycker om att jobba med kroppen och liksom sin arbetsledare gillar han variationen i arbetet.
– Men man blir trött som fan, får ont i händerna och ryggen. Tjejen märker att jag blir trött, ibland sover jag en timme när jag kommit hem för att orka hänga med henne på kvällen, säger han.
Under sin första tid på jobbet gjorde han mer än vad som krävdes av honom. Han ville visa vad han gick för och i dag känner han chefernas förtroende.
– Jag blir skitsur om den jag jobbar med slarvar och struntar i att jobba. Men jag försöker skita i det och kör på själv i stället, säger Albert Nalgijev.
Som tolvåring kom han till Sverige från oroligheterna i Tjetjenien tillsammans med sin mamma. På gymnasiet pluggade han samhällsvetenskaplig linje med inriktning på juridik, men efter hand kände han att det inte var något för honom. Innan han hoppade på rivaryrket arbetade han som diskare, servitör och kock. Dessförinnan hade han sedan tolvårsåldern delat ut tidningar efter skolan. Drömmen är att någon gång i framtiden starta ett eget företag inom bygg- eller restaurangbranschen.
– Man hamnar lite här och där, pengarna måste ju in. I början orkade jag inte med de höga ljuden här men nu har jag vant mig, säger han.
Utöver hörseln oroar han sig för ryggen och allt damm som han drar ned i lungorna.
– Det är ett farligt jobb och det gäller att se sig omkring vad de andra sysslar med. Det är viktigt att man kan lita på varandra och att man är fokuserad så att det inte händer några olyckor, säger Albert Nalgijev.
Plankor som slagit i benen, saker som ramlat över fötterna, sår på händer och en massa blåmärken har han samlat på sig under sin tid som rivare.
– Det har inte varit några farligare grejer, men det har hänt att man tänkt att shit, där var det nära att det gick riktigt illa.
Rivare arbetar i en på många sätt ohälsosam miljö. Det mycket farliga byggdammet, som innehåller kvartshaltigt grus eller krossmaterial kan ge lungcancer, KOL, silikos och andra luftrörsbesvär som astma. Det kan även leda till att man får hjärtinfarkt. Det är de finaste partiklarna, som man inte kan se med blotta ögat, som är farligast att andas in.
Enligt Arbetsmiljöverket har det blivit dammigare på byggena de senaste tio åren. En risk är arbetet med äldre lägenheter där det finns asbest i kök och badrum. När 1960- och 70-talsbostäder renoveras är rivarna särskilt utsatta. Över 100 arbetare dör årligen i cancer orsakad av asbest. Även om det i regel tar ett par decennier innan sjukdomen bryter ut drabbas även yngre personer, vilket förvånar forskare. Dåliga andningskydd som inte förhindrar de farliga ämnena från att åka rakt ned i lungorna antas vara en av förklaringarna.
De vanligaste arbetsskadorna för arbetare inom bygg och anläggning är kopplade till verktyg och redskap, fysisk överbelastning, fall från höjd, ras och materialfel. Under 2011 inträffade sju dödsfall vid arbetsplatsolyckor inom byggbranschen. Antalet arbetssjukdomar minskar sedan ett par år tillbaka, absolut vanligast är belastningssjukdomar följt av bullerskador.
Juha Matilainen säger att det finns ett par mindre seriösa företag i branschen, där arbetsvillkor och säkerhet sätts på undantag.
– Där ska det gå snabbt och man satsar inte lika mycket på skyddsanordningar och skyddskläder. Man kanske inte heller har så bra koll på hur man river, vilket innebär en skaderisk, säger han.
Den 1 april i år slöts ett nytt byggavtal mellan fackförbundet Byggnads och arbetsköparorganisationen Sveriges Byggindustrier. En av nyheterna är att huvudentreprenören vid ett bygge har större ansvar än tidigare att se till att underleverantörerna följer avtal och lagstiftning.
Uppe på våning tre har Albert Nalgijev börjat skotta undan cement och grus. En kollega tar upp stenarna i en grävskopa och häller ner i en skottkärra som Albert kör till hissen. Han och en annan kollega åker ned och stjälper ur stenarna och gruset i en hög. De håller ett högt tempo och arbetar under tystnad. Efter många vändor med skottkärrorna upplyser kollegan i grävskopan om att det blivit dags för fika.
Albert Nalgijev säger att det inte blir särskilt mycket prat under jobbet. Den främsta anledningen till det är de höga ljuden och det faktum att man måste vara koncentrerad i en riskabel miljö. Inne i byggboden tar han fram sina medhavda tepåsar och mikrar en kopp vatten.
Albert Nalgijev tycker att hans arbete utvecklat honom åt en positiv riktning.
– Det här jobbet har gjort mig mer vuxen och ordentlig. Jag har blivit mer tålig psykiskt, bättre på att hålla tider och jag gör mer saker hemma. Jag måste laga mat för att ha matdosa på jobbet och jag måste tvätta kläder för att ha något att arbeta i, även om jag är jättetrött.
