I essän ”Crowds” från 1962 befinner sig den berömde franske antropologen Claude Lévi-Strauss i Calcutta. Staden är fattig, bullrig och obegripligt stor; Lévi-Strauss kallar dess organiska process för ”ett försök att samla människor för samlandets skull”. Oberoende av hur man mår eller ser ut kan man bosätta sig på gatan och ägna sig åt sitt. Där ”det urbana” i västerländska städer är något rent, slickt, snyggt och metalliskt där de kroppsliga behoven sköts i skymundan, är det i Indien snarare tvärtom. Måttet på urbanitet är den rena mängden mänsklighet som tränger sig på från alla håll.
Om Lévi-Strauss har något program här och i resten av sina verk är det just att göra upp med koloniala vanföreställningar om civilisation som en glidande skala. Att det finns ett mål, en perfekt europeisk civilisation, och att alla strävar eller bör sträva ditåt. Så är det inte, menar han. Det betyder dock inte att skillnaderna är av oöverstiglig natur. Tvärtom finns det grundläggande mänskliga villkor som sammanbinder och strukturerar alla befintliga kulturer. Vi ägnar oss alla åt överlevnad, och de olika kulturella praktikerna är ytterst bara metoder för att lyckas med detta.
Om man ser det på det sättet är det svårt att klänga sig fast vid förorättad moralism, vid upprördhet över hur människor ska bete sig i motsats till hur de faktiskt gör det. För Lévi-Strauss står Calcuttas tiggare för det mänskliga i dess mest utsatta form. Skoputsarpojken, krymplingen, de prostituerade – i sin desperation lovar de vad som helst i hopp om att få åtminstone något. De skulle aldrig drömma om att presentera sig som jämlika med turisten från väst, för ju högre hans piedestal är, desto större är chansen att han ska förbarma sig. Vad man kan tycka vore en vanlig önskan om respekt blir liksom ointressant när livet handlar om de kommande timmarna, om att helt enkelt överleva. Deras erbjudanden är en oupphörlig bön.
”Glappet mellan överflöd av lyx och överflöd av misär ödelägger det mänskliga”, skriver Lévi-Strauss. ”Det enda som är kvar är ett samhälle i vilket de som är kapabla till ingenting överlever genom att hoppas på allting, och de som kräver allting erbjuder ingenting.” Hör du det, Beatrice Ask?
Veckans första tips: Den som vill läsa mer av Claude Lévi-Strauss kan med fördel börja med hans memoarer från 1955. Tristes Tropiques, eller Spillror av paradiset som boken heter på svenska, utspelar sig främst i Brasilien på 1930-talet och är faktiskt en alldeles hänförande vacker bok. Om det på förhand känns lite besvärande, ja rent av lite äckligt, med en reseskildring från 1955 är det en naturlig reaktion – ”travel and travellers are two things I loathe” skriver Lévi-Strauss, medveten om att han själv är en vit man som upptäcker. ”And yet here I am”.
Veckans andra tips: Dramaten har startat en podcastkanal. Upplägget, med bland annat radioteater och långa samtal med skådespelare, ser ut att ha potential även om jag själv inte lyssnat ännu. Avsnitten kan hittas via Soundcloud och Itunes samt på Dramaten.se.
