Det har talats en del om tacksamhet i samband med händelserna i Husby. Allt mellan försynta påpekanden om att samhället faktiskt satsar en hel del pengar på ungdomarna i Husby – som om detta skulle överbrygga avgrundsdjupa klassklyftor – till de som tycker att flyktingar ska vara tacksamma för att de får fly till Sverige.
Tyvärr förekommer den här attityden även bland tjänstemän i Husby. Jag råkar veta eftersom jag varit en av dem. Den förekommer bland fritidsledare, lärare, socialarbetare, poliser och byråkrater, även om det givetvis finns undantag.
Jag arbetade med kultur och idrott i en kommunal verksamhet. Det brukade hänga en artig ung man, vi kan kalla honom J, precis utanför dörren till verksamheten. Trots att J var där så gott som dagligen gick han aldrig in genom dörren. Jag blev nyfiken och frågade varför. J förklarade då att han var portad. Jag tyckte det verkade besynnerligt eftersom jag var den ende som möjligen hade kunnat porta honom och något sådant skulle jag aldrig göra.
J menade dock att han var portad, inte bara från all ungdomsverksamhet i området, utan även från simhallen och biblioteket. Anledningen till detta var att han hade bettet sig illa under en filmvisning på en av ungdomsgårdarna. Historien lät både märklig, orättvis och verkade dessutom strida mot svensk lag så jag förklarade att han var välkommen till vår verksamhet om han så önskade. J återkom regelbundet efter detta och misskötte sig aldrig.
Några dagar senare fick jag dock ett samtal från en annan kommunal tjänsteman. Hon hade hört att J brukade besöka vår verksamhet. Hon frågade om jag inte visste att J var portad. Jag förklarade att jag inte jobbade på det sättet. Hon förklarade då att någon högre upp i hierarkin skulle höra av sig till mig och förklara för mig ”vad som gällde”. Vilket mycket riktigt inträffade några minuter senare. Denna högre tjänsteman som fick samma svar som sin kollega var dock något mer förstående och sa att jag fick ”dispens” och att vi kunde se det som ett ”experiment”.
Det var varken första eller sista gången liknande saker hände. Ungdomar straffades för bagateller och stängdes av. Ibland till och med i förebyggande syfte från verksamheter de aldrig besökt. Anledningen var nästan alltid att de ”inte visat respekt för gemensamma regler”.
Efter att ha jobbat ett tag i området insåg jag att respekt egentligen betydde tacksamhet och att de gemensamma reglerna inte var det minsta gemensamma. Att de flesta verksamheter var styrda i detalj av kommunala tjänstemän. Att samma tjänstemän var uppriktigt förvånade de gånger ungdomarna hade andra planer, önskemål eller preferenser. Att de blev besvikna på den uteblivna tacksamhet de kallade respekt. ”Men vi har ju poppat popcorn och hyrt film! Ändå bråkar de bara. De visar ingen som helst respekt.” Att det faktum att ungdomarna inte ens fått vara med och välja film också kunde tolkas som brist på respekt var det ingen som reflekterade över.
Ännu mindre reflekterade man över vad det gör med unga människors självbild att stängas av i förebyggande syfte. Att veta att skola, fritidsgård, sociala myndigheter och närpolisen förväntar sig bråk. I värsta fall börjar de förvänta sig bråk av sig själva också. Har det gått så långt är det svårt att vända tillbaka.
Receptet på en riktigt dålig ungdomsverksamhet är både enkelt och tyvärr väldigt vanligt förekommande: låt inte de som deltar få minsta inflytande. Förvänta dig ändå att de ska vara tacksamma för att ”det satsas så mycket på dem”. Bli besviken när de inte visar tacksamhet. Bli så besviken att du bestraffar några av dem. Om det här receptet får katastrofala följder för en ungdomsverksamhet kan du ju tänka dig vad som händer om hela samhället sköts på samma sätt.
