Bilar brinner i Husby och i media är man sedvanligt chockad över hur det kan komma sig. Reinfeldt undviker ämnet och säger att det är Husbybornas ansvar. En osignerad DN-ledare (21/5) ber de inblandade förklara ”varför de anser sig ha rätt att förstöra andra människors egendom”.
Så mycket i den där meningen. Bara formuleringen: anse sig ha rätt! Så talar man bara till folk som står lägre än en själv. Som ständigt måste förklara sig och motivera varje handling som gör anspråk på utrymme. Eller är det någon som frågar Saabs före detta ledning varför de anser sig ha rätt att begå skattebrott? Nej, knappast. Uppmaningen riktar sig alltid till den som inte har så mycket rättigheter över huvud taget.
Sociologen Loïc Wacquant säger att de förvånade reaktionerna vid förortskravaller delvis beror på att fenomenet går helt emot den västerländska självbilden. Vi tror att fattigdomen är utraderad, att klass hör till det förgångna, att det bara är att flytta från Husby om man inte trivs. När så denna uppfattning hotas, blir det syntaxfel i det moderna medvetandet. Man kan helt enkelt inte förstå det inträffade.
Hur skulle man? För att kunna se ett problem måste man först ha definierat det som ett sådant. Det är ingen slump att DN:s ledarsida inte förstår – hela dess funktion är att inte förstå. Hos de borgerliga finns bara enskilda fall, kirurgiskt avgränsade, bedömda utifrån sin moraliska giltighet i ett neutralt universum. Är det bra att krossa rutor? Nej!
Vad man än tycker om vandalism, om man nu har lust att tycka något över huvud taget, ska det erkännas att det åtminstone skapar uppmärksamhet. För första gången på länge flockas journalister i Husby. Bilden de får med sig är kanske inte rättvisande för läget i allmänhet. Å andra sidan är Sverige ett klassamhälle oavsett om det syns i media eller inte, med allt vad det innebär av plötsliga och oundvikliga bilbränder. Att skriken från de vanskötta barnen skär i öronen är kanske bättre än att de inte hörs alls.
Och framför allt: hur ska ungdomarna i Husby annars göra sig hörda, om inte genom våld? Ska de skriva in till DN Debatt? Med vilket självförtroende, vilka språkliga verktyg, vilken känsla av att det är så förändring sker i en demokrati? Frågeställningen är klichéartad, men likväl relevant. Hur?
Jag vet inte vad som är mest politiskt effektivt för vänstern: att peka ut orsaker och ta avstånd från våldet, eller att bara göra det förstnämnda. Men om man ändå känner sig manad att twittra förnuftigt om vikten av kommunikation, ska man minnas att det är precis vad som äger rum. Ilskan över upploppen är själva målet, själva poängen, själva det budskap som ingen annars lyssnar på. Så blir det när samtalet allt för länge har varit en monolog.
Veckans tips: Den kanadensiska författaren Anne Carson har kommit med en ny bok! Red Doc är en mer eller mindre fristående uppföljare till den strålande versromanen Röd självbiografi som kom på svenska för ett par år sedan. Carson är professor i vad som kallas Classics, alltså studier av den grekiska och romerska antiken, vilket ofta märks i hennes verk. Röd självbiografi var till exempel ett säreget lyriskt möte mellan grekisk myt och modern poesi. Det verkar som att vi kan vänta oss något liknande den här gången.
