En människa: Emilienne Morin, änka till Buenaventura Durruti, den berömde spanske anarkisten. Jag vet inte särskilt mycket om henne, mer än att hon är bland de viktigare källorna i Hans Magnus Enzensbergers mångröstade krönikeroman Anarkins korta sommar (Pan/Norstedts 1973), där just Durrutis levnadsöde tecknas genom sammansatta intervjuer med folk som var med. Dels vittnar celebra Spanienfrivilliga, som Simone Weil, men för det mesta är det barndomsvänner och förtrogna som berättar om Durruti innan och bakom hjälterollen.
Det är över huvud taget en märkvärdig bok. När Enzensberger skrev den i början av 1970-talet hade det gått ett fyrtiotal år sedan spanska inbördeskriget och den anarkistiska rörelsens blomstringsperiod. Bland de allt färre kvarlevande nyckelpersonerna märks en ovanlig nykterhet. Få är så där kvävande nostalgiska som människor gärna blir när de talar om sin ungdom. Minst av allt Emilienne Morin, som har all anledning att minnas inte bara det som var positivt. När männen i sällskapet minns storslagna strider pratar hon om hur åsidosatt hon var i egenskap av kvinna.
När den spanska republiken utropades 1931 hade hon sagt upp sig från stenografjobbet i Paris och flyttat med sin man till Bryssel. Nu gjorde paret som många andra politiska flyktingar och drog till Barcelona. För Emilienne Morin var det svårt att hantera de stora kulturella skillnaderna gentemot den anarkosyndikalistiska rörelsen i hemlandet Frankrike. Där hade hon kunnat ta plats, men i Spanien sades det att kvinnorna inte spelar någon roll över huvud taget. De ska hålla sig vid spisen, och om detta förhandlas icke. ”Visst är det gott och väl med era teorier”, förklarar en kamrat, ”men anarkismen är en sak och familjen en annan”. Morin kan konstatera att dessa samhällsomstörtare ömt vårdar de fördomar som passar dem.
Buenaventura är den ende som av någon anledning inte är lika feministiskt efterbliven som de andra. Han går gärna hemma i förkläde när hans fru jobbar. En vän som inte förstår varför han lagar mat och tar hand om sin femåriga dotter, läxas upp med orden: ”Om du tror att en äkta anarkist måste sitta på krogen eller caféet när hans fru arbetar, då har du sannerligen inte fattat mycket.”
Men en person gör ingen strukturomvandling. Inte heller så Durruti, som dör av ett vådaskott i Madrid 1936. Emilienne Morin kommer däremot att leva ända till 1991. I bokens avslutande kapitel talar hon om hur svårt hon har att ansluta sig till de veteraner som fortfarande betalar in sin fackliga avgift varje månad. Hon skulle så gärna vilja tro på allt som står i deras medlemstidning, men det lyckas bara inte. Slagorden är för enfaldiga, förhoppningarna naiva. ”Det som är förbi”, säger hon, ”det är också förbi. Man kan inte göra samma revolution två gånger.
Veckans tips: Jag kommer verkligen inte på något. Den enklaste vägen ut är att återkoppla till något ovan. Så okej, Simone Weil – filosof, mystiker, anarkist, Gud vet vad hon inte höll på med. Har personligen läst ganska lite av henne men essäsamlingen Väntan på Gud är jävligt spirituell. Finns på biblioteket.
