I sin bok Den blå tvålen: Romanen och konsten att göra saker och ting synliga tar den nyblivna ledamoten i Svenska Akademin, Sara Danius, med läsaren in i den värld som tillhör de tre stora 1800-talsrealisterna Stendahl, Balzac och Flaubert.
Det är en värld som för inte alltför länge sedan omdanades våldsamt av en revolution (Danius har valt att hålla sig inom den specifikt franska kontexten) och som präglas av urbanisering, borgerlighetens ökade makt och ökad konsumtion. Det är en värld som alltmer domineras av metropoler och där människor (bland annat genom konsumtion) har möjlighet till en helt annan typ av social rörlighet än vad de hade tidigare.
Viktigt är också de nya sätten att betrakta omgivningen som den nya tiden förde med sig. Det var det nya urbana livet som gav upphov till flanören: en (i stort sett alltid manlig) gestalt vars distanserade sätt att iaktta staden och människorna runt omkring sig var en tacksam fokaliseringspunkt för romanen. Livet i staden inbegrep också aktiviteter så som besök på teatern, vilken, förutom själva skådespelet, också erbjöd ett tillfälle att med kikaren anonymt betrakta de andra teaterbesökarna.
Också kamerans inträde brukar tillmätas stor betydelse för litteraturens förändrade sätt att skildra seende och betraktande.
Om seende, åskådliggörande och beskrivningar i 1800-talets realistiska litteratur handlar Sara Danius bok. Genom att analysera några av de mest centrala verken av Stendahl, Honoré de Balzac och Gustave Flaubert vill hon spegla ett åskådliggörande av den sinnliga och materiella världen som hon menar i princip aldrig tidigare hade förekommit i litteraturen.
Danius vill dock, även om också hon diskuterar bland annat kameran och stadsmiljöerna som viktiga förutsättningar för förändringen, framför allt se den dramatiska ökningen av åskådliggörande partier i romankonsten som konsekvensen av ett mer eller mindre medvetet paradigmskifte. Strävan efter att skildra det sinnliga och det vardagliga börjar egentligen redan när romantiken bryter igenom den klassicistiska normen, menar Danius.
Medan den klassicistiska litteraturen följde antikens gamla indelning i tragedier och komedier där sinnliga och kroppsliga detaljer inte hade någon plats i de ”seriösa” ämnen som var reserverade för den förstnämnda kategorin, luckrade romantiken upp dessa regler. Sedan kom realismen som ville beskriva världen exakt som den var utan idealistiska inslag. Till skillnad från tidigare beskrivningar som domineras av metaforer och alltså finns i texten i egenskap av tecken, är realismens beskrivningar bokstavliga och syftar till att åskådliggöra världen i stället för att symbolisera något annat.
Här landar Danius i en elegant jämförelse med romantikens tungt symbolladdade användning av just färgen blå.
Den blå tvålen syftar på ett sådant föremål: en blå tvål i en av Flauberts romaner som inte har någon annan funktion än att bidra till synliggörandet av det rum författaren skildrar. Här landar Danius i en elegant jämförelse med romantikens tungt symbolladdade användning av just färgen blå.
Temat för undersökningen kan vid första anblicken väcka misstanke om att analysen kommer att landa i självklarheter. Att de tre realistiska förgrundsfigurerna som behandlas excellerar i detaljrika beskrivningar är knappast någon nyhet.
Men Sara Danius imponerar med sin grundlighet, sin intellektuella skärpa och sin förmåga att ringa in och formulera de aspekter av realismens särart som hon har valt att sätta under lupp. Hon är tydlig i sitt resonemang men även litterärt njutbar. Som läsare är det lätt att sugas in i den värld Danius öppnar upp och som hon själv är så väl bevandrad i. Det känns som om hon tar läsaren i handen och med ett fast grepp guidar denna genom Stendahls, Balzacs och Flauberts 1800-tals-Frankrike.
Den behagliga läsupplevelsen gör att det är lätt att bortse från de brister i resonemanget som trots allt finns. Danius lyckas till exempel inte riktigt övertyga om att skillnaden mellan realismens beskrivningar och tidigare, enligt Danius mer metaforiska, beskrivningar av föremål i litteraturen verkligen är så radikal som hennes tes gör gällande. På ett ställe i boken talar hon till och med själv om just den metaforiska funktionen hos Balzacs personbeskrivningar, vilket får den tidigare distinktionen att svaja avsevärt. Detta stör argumentationen men inte läsupplevelsen, för när det gäller att levandegöra en litteraturgenre och, för den delen, en hel epok, är Sara Danius nästan lika skicklig som de realistiska författare hon skildrar.