Han åt mitt hjärta är en berättelse om rädsla. Om en akut rädsla för våld och övergrepp. Om en långintensiv rädsla för att bli av med sin försörjning och tvingas hanka sig fram genom att delta i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder eller ännu värre. Om en rädsla för sina egna förmågor, för sin egen ilska, för vad man tar sig till när desperationen blir för stor. En rädsla som är många gånger större hos den som dessutom råkar vara varulv.
Boken utspelar sig i ett Malmö som precis kraschat rakt in i en vägg av finanskris, lågkonjunktur och de sociala spänningar staden lyckats ignorera då tiderna var bättre. Ett Malmö där huvudpersonen har en Fas3-plats på ett skolbibliotek. Ett Malmö som förvandlas från kunskapsstaden till gangsterstaden på bara några månader. Morgontidningarna gottar sig i allt mellan dödsskjutningar, knivrån och svarta affärer. Fattiga människors svarta affärer alltså. De rika får hållas som vanligt. Samtidigt någonstans i mörkret smög en man som senare skulle visa sig heta Petar Mangs omkring och skjuter på folk av ingen annan anledning än att ha tyckte de såg utländska ut.
En valrörelse har precis avslutats med att den borgerliga alliansen fått förnyat förtroende med ett historiskt stort Sverigedemokraterna som vågmästare. Viktor Algren berättar att han inte brukar bry sig särskilt mycket om hur det går i valen. Men den här gången var det omöjligt att inte reagera.
– Jag skrev boken delvis som hämnd. Man blir ju förbannad när man ser saker gå åt helvete.
Inte nog med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Till råga på allt fick Bert Karlsson sitta i tv-soffan och kommentera den politiska utvecklingen. En Karlsson som bara 20 år tidigare själv lett ett främlingsfientligt parti in i riskdagen. Även detta med en rasistisk serieskytt i sitt kölvatten.
– Bert Karlsson verkade tycka att det stora problemet med sin tidigare politik var att den var dålig för hans affärer.
Han åt mitt hjärta är också en bok om hur den all den här rädslan förvandlas till ilska och vidare till handling. Rent praktiskt genom att huvudpersonen förvandlas till varulv. En varulv som läser strategiska klassiker som Maos Militärpolitiska skrifter, RAF: stadsgerilla och Carlos Marighellas Liten handbok för stadsgerilla. En varulv som letar likasinnade. Eller förlåt, en ung man som hittas av andra och förvandlas till likasinnad.
Viktor Algren berättar att han egentligen skulle skriva mer traditionell arbetarlitteratur men att fantasygenren gav honom större friheter. Att det blev varulvar och inte exempelvis zombies eller numera så populära vampyrer var att han ville fånga raseriet.
– Att vara varulv är att vara riktigt jävla förbannad. Det är mycket det som mytologin bygger på. Det okontrollerade raseriet och hur det gör en till en annan person.
Det är omöjligt att läsa Han åt mitt hjärta utan att tänka på Socialistiska patientkollektivet. Kollektivet bilades av den tyske psykiatern Wolfgang Huber 1970. Huber menade att det snarare var samhället än enskilda individer som var psykiskt sjukt. Under parollen Aus der krankheit eine waffe machen (gör sjukdomen till ett vapen) gav de sig ut för att bota samhället. De försökte använda det samhället betraktat som sjukt och avvikande till sin fördel. Ett äventyr som bland annat slutade i att några medlemmar deltog i ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1974 och med största sannolikhet en medicinsk katastrof för alla inblandade.
Precis som patientkollektivet vänder varulvarna i Han åt mitt hjärta sina abnorma egenskaper utåt, sätter dem i system och riktar dem mot samhället och förvandlas till ett förvildat, desperat kärlekspar som Thelma och Louise, Nadine och Manu eller Andreas och Gudrun. Eller kanske snarare Andreas och Andreas. Varulvarna möter samma utmaningar som alla stadsgerillor möter. Interna stridigheter, personliga svek, brusten kärlek, ordningsmakten, rivaliserande grupper samt en slumrande, mutad befolkning utan intresse att resa sig mot makthavarna.
– Ju mer radikal en grupp blir desto mer isolerar den sig ofta från resten av arbetarklassen. Hela avantgardetänkandet är lite av en återvändsgränd. Personligen tror jag på styrkan i kollektivet men det finns en dynamik hos exempelvis stadsgerillan som gör sig bra som berättelse. En rörelse som fokuserar enbart på kollektiv kamp kan ibland också låta individer komma undan med att vara svin. Man fokuserar, med all rätt, på strukturerna. Men i den här boken ville jag utforska möjligheterna med att ställa personer till svars. Det ligger ju en intressant dubbelhet i det också, även personerna i boken har en något individualistisk och desperat syn på politiken så är själva boken en del av något kollektivt.
Nu verkar det dock vara slut på mutor. För de flesta arbetare ersätts morötterna med piskor?
– Förr i tiden blev man med tiden mer eller mindre automatiskt medelklass om man gått på universitet.
Så ser det inte ut längre. Det är kanske är dags att göra upp med idealet med den skötsamme arbetaren. Särskilt med tanke på att arbetaren får mindre och mindre för att vara skötsam. Kanske skapar det möjligheter för nya former av motstånd.
– Om den allt mer osäkra arbetsmarknaden för något gott med sig är det kanske att folk börjar identifiera sig med sin klass istället för sitt yrke.
Även om svaret på den politiska utvecklingen knappast är att bilda stadsgerillor kan vi inte anklaga varulvarna för att vilja göra något åt saken.
– Metoderna går så klart att diskutera. Men kapitalismen skapar ju lätt ett desperat politiskt läge, med den representativa demokratins oförmåga att lösa det problem som det ekonomiska systemet är. Befolkningen matas med en bild av att de lever i den bästa av världar och den bilden krockar med en allt råare verklighet. Om det sen inte finns någon rörelse eller ett sammanhang där känner att man kan göra skillnad så skapar det en enorm alienation. Så på det sättet skapar kapitalismen sina egna monster. En alternativ titel hade kunnat vara ”som man sår får man skörda”.
