De mentala knivarna var vässade på förhand. Ett antal ironiska kommentarer var redo långt innan ljuset släcktes i salongen. Med manus av männen bakom Dark Knight-trilogin, David S Goyer och Christopher Nolan, och regi av Zack Snyder (300), hur kunde berättelsen om den interplanetära flyktingen Kal-El, mer känd som Superman, bli något annat än ytterligare en fascistoid historia värdig vår dekadenta senkapitalism? Kristussymbolik hade de amerikanska recensenterna också utlovat, liksom oändligt långa actionsekvenser i fantasilös 3D. Jag var beredd på det mesta, kändes det som. Men ingenting hade riktigt förberett mig på det som följde, nämligen 143 minuter som bäst av allt kan sammanfattas som ”småtrevliga”. Och politiskt alls icke osympatiska.
I estetiska termer tar Man of Steel Superman med sig in i det 21:a århundradet. Det är, som en recensent uttryckt det, ”Dark Knight Lite” (Salon 13/6 2013). Det är svärtat, men inte lika mörkt som i Gotham City. Nördigheten är borta, liksom det campa. Dagens superhjältar tar sig på stort allvar. Men i politiska termer är filmen snarast ett återvändande till seriens rötter i 1930 och 1940-talets folkfrontsår, där Superman kämpade för social rättvisa och mot tyranni och fascism. ”Superman var socialist från början, medan Batman var den ultimata kapitalistiska hjälten”, skrev serieboksförfattaren Grant Morrison härom året i självbiografin Supergods. Och Goyer och Nolan har tagit fasta på de, trots allt kanske inte direkt socialistiska, men åtminstone progressivt populistiska sidorna av Supermansagan, nästan lika konsekvent som de tidigare omfamnade det auktoritära mörkret i Batmantrilogin. Det börjar med att Kryptons kollaps skildras som en känga till fossilkapitalismen och det avslutas med att hjälten skrotar en av den amerikanska arméns spiondrönare, däremellan försvaras också medias rätt till insyn gentemot militärens hemlighetsmakeri.
Emellanåt är det rentav frestande att se Man of Steel – för övrigt den första av tre planerade Supermanfilmer – som ett medvetet försök att ideologiskt spegelvända Batmanfilmerna, ställa ljusets herre mot mörkrets riddare. Ta exempelvis relationen till arbetarklassen och den statliga säkerhetsapparaten. I Gotham City består arbetarklassen av ett kriminaliserat trasproletariat som fungerar nästan enbart som potentiellt hot. Vi ser aldrig världen ur deras perspektiv och får sällan någon anledning att sympatisera med dem. Den repressiva säkerhetsapparat som håller dem i schack är långt ifrån oproblematisk, men nödvändigheten av övervakning och disciplinering ifrågasätts på allvar enbart av de naiva och de korrumperade. Det är världsbilden bakom PRISM som får sitt konstnärliga uttryck. Det Gotham City Batman kämpar för att bevara påminner på sitt sätt om den klassmässigt rigida och socialdarwinistiska kryptoniska civilisation Kal-El väljer bort till förmån för lojalitet med mänskligheten.
I Man of Steel driver den unge Clark Kent från jobb till jobb över den amerikanska kontinenten, han arbetar på en fiskebåt och i en bar (de här åren är alltså Kents motsvarighet till Bruce Waynes fysisk-mentala fostran hos en kampsportskult i Himalaya). Han räddar arbetare som är på väg att överges på en brinnande oljerigg och försvarar en servitris som blir sexuellt antastad. Senare är det vittnesmålen från dessa gamla arbetskompisar som hjälper Lois Lane att pussla ihop Kents identitet.
Den fråga Clark Kent brottas med är om han ska våga avslöja sina krafter och sitt ursprung och därmed bli mänsklighetens beskyddare och räddare. Kommer han att bli hatad och utstött eller kan han ha förtroende för det amerikanska folket? Han söker ett säkert svar, men en präst ger honom ett råd: ”Sometimes you have to take a leap of faith, trust comes later” – först måste han våga ta risken att lita på dem för att ett verkligt förtroende sedan ska kunna byggas upp. I filmens sista scen ger Superman ungefär samma råd till den amerikanska armén efter att han plockat ner den drönare de skickat upp för att spionera på honom. Han vill gärna vara en vän, men vänskapen måste bygga på förtroende, inte övervakning. En läglig slutscen såhär veckorna efter Edward Snowdens avslöjanden.
När Grant Morrison gjorde sin distinktion mellan den ”socialistiske” Superman och den kapitalistiske Batman menade han också att häri låg förklaringen till varför Batman nu för tiden är så populär, medan Superman känns irrelevant. I den mån Morrison har rätt kanske vi kan se det som ett positivt tecken att den amerikanska publiken under första veckan strömmat till biograferna för att se Man of Steel, och att de, enligt sajten Rotten Tomatoes, också varit betydligt mer positivt inställda till filmen än de överlag ljumma recensenterna.
Daniel Lindvall