När jag är i Berlin brukar jag roa mig med kvällspromenader i den burgna stadsdelen Charlottenburg. Kvällspromenader, eftersom man då kan se in genom fönstren till de besuttnas hem och hoppas på en inblick i vad de håller på med. Det verkar som att de mest läser. Överallt, i alla hem, är minst en synlig vägg täckt av bokhyllor. För någon som är uppvuxen i Sverige är det så klart exotiskt. Överklassen kan väl knappt stava sina egna namn?
I P1:s Kulturnytt diskuterades häromveckan det svenska näringslivets brist på kulturintresse. Det drogs en anekdot om att man i Paris lottar för att slippa äta lunch med svenska affärsmän, eftersom dessa inte kan prata om annat än golf. En representant för Tillväxtverkets satsning på att minska klyftan mellan kultur och näringsliv framhöll att ”alla skulle tjäna mer pengar” om ett samarbete kom till stånd. Han var mycket bekymrad, mannen från Tillväxtverket. Så osinnligt är näringslivet att det krävs en specialutredning.
Ur Tillväxtverkets perspektiv är detta givetvis olyckligt. För det övriga samhället, ty ett sådant existerar faktiskt, vet jag inte om det är så illa. För vilka skulle egentligen tjäna på att den ekonomiska eliten dessutom kunde sin Goethe? De själva, förmodligen. De skulle bara bli ännu svårare att komma åt. Att svenskar i allmänhet tror att Lautréamont är ett vin är så klart hjärtskärande, men att just den ekonomiska eliten är obildbar, det är svårt att bli indignerad över.
Att vara en efterbliven bondestat utan bildningstradition har även det sina fördelar. Till skillnad från Frankrike och Tyskland har vi det till exempel relativt skralt med samhällsbärande familjer. Även om kapitalet är koncentrerat, och därmed också större delen av makten, finns det fält som sällan överlappar. Kultureliten känner inte finansvärlden. På så vis får vi i alla fall mer utjämning än om H&M:s VD Stefan Persson dessutom hade skrivit understreckare om Aristoteles.
Hela problemformuleringen ger mig en känsla liknande den jag får när Horace Engdahl pratar om Tyskland. Akademiledamoten och författaren missar sällan ett tillfälle att lovorda den klassiska bildningens förlovade land. Här är professorer auktoriteter och kultursidorna läsbara, här kan man knappt sitta i riksdagen utan att ha doktorerat. Jaha? Det känns väl inte så jävla soft, milt uttryckt. Den tyska respekten för bildning lever på och växelverkar med ett klassystem där den sociala rörligheten hör till västvärldens lägsta. Självklart har professorer hög status när majoriteten inte har någon status alls.
Även om det finns uppenbara skillnader mellan Horace Engdahls glädje över bra kultursidor och de som skiter i vad det står så länge Horace Engdahl säger att det är bra, förenas båda synsätten i att de liksom struntar i att det finns ett samhälle. Kulturen blir en fetisch. Något stelnat, något statiskt, som börjar hos eliten för att sedan sippra ner. Men vad pratar vi om egentligen? Vad är kultur, vad gör den, vilka skapar den, och varför? Knappast för att Exportrådet ber om det.
Veckans tips: Vita kuben, Norrlandsoperans rum för samtidskonst, släppte nyligen sitt höstprogram. Kurator är Imri Sandström och medverkar gör bland annat den väldigt intressanta poeten och konstnären Caroline Bergvall. Läs mer på norrlandsoperan.se.
Rebecka Kärde
[email protected]