Omgiven av intetsägande mörkgrå väggar, iförd en klargul klänning faller Julia för Romeo. Han är lite blek och slätstruken, inte den som lyser starkast på Stockholmsoperans scen men hon väljer honom, såsom hon alltid valt honom och även denna gång går de tillsammans in i döden. Det är så enkelt och därför också så vackert, att älska någon man inte får älska. Ibland är kärlek som ljuvast när den knappt kan andas. När den gör ont, river i huden och måste gömmas för makten som förbjuder.
Klassiskt skolad som jag är, i dans och i heteronormativ kärlek, har jag älskat Romeo och Julia sedan jag var barn. Som elva år gammal balettskoleelev grät jag och förälskade mig första gången jag såg Göteborgsoperans uppsättning av Shakespeares klassiker. Jag lånade boken på biblioteket och tragglade mig igenom texten utan att förstå ett dyft men det var fint att ha den i min ryggsäck, hålla den i min hand och känna orden mot mina fingertoppar. Jag lyssnade på Prokofievs tolkning och drömde mig bort. Bäst var Capulets and Montagues-stycket för det var så vansinnigt dramatiskt och på lektionerna brukade vi tjata på pianisten att spela det när vi gjorde grand battemant. Varje värkande kroppsdel, varje uttänjd muskel och alla tårar var det värt det. Även när de sade att jag inte fick gå upp mer i vikt och att jag inte fick växa mer. För jag ville dansa den kärleken.
Jag ville vara i ständigt fallande rörelse. Jag ville känna kjolen svepa runt mina ben, armar runt min bröstkorg. Att falla, falla, falla och låta kroppen fångas upp. Inget ljud är mer förförande än ljudet av tåspetsskors gips som slår i golvet när man dansar. Det är som att känna kroppen lösas upp.
När jag ser Mats Eks uppsättning av Romeo och Julia, som sätts upp till musiken av Tjajkovskij i stället för Prokofiev och har fått byta namn till Julia och Romeo, sitter den förpubertala balettsvettande elvaåringen jag en gång var bredvid mig. Jag håller hennes hand. Det är känsligt att se om något man vårdat så ömt, eller att se en annan tolkning. Men det är också roligt. Benvolio dansas som ett barn, studsigt och nyfiket. Mercutio dansas energiskt och starkt. I denna uppsättning smyger han sig in på Capulets tillställning iförd en svart tútú. Det är förtjusande, för vad är hetare än en man i kvinnokläder?
Julias rörelser är bestämda, hur hon vänder sig bort. Hur hon blir stel och stänger av inför sin förväntat framtida man Paris. Hon har så stark integritet även när hon blir liten och gömmer sig under sin älskade ammas långa kjolar. Amman som har så mycket pondus, som pekar med hela armen. Men i denna uppsättning är det hela tiden Julia som styr, det är fint.
Det finns mycket humor i Eks tolkning, och även om elvaåringen i mig skulle gråta blod över att amman kommer med Julias bud till Romeo på en segway iförd gul cykelhjälm, så är det ganska roligt, det får mig att skratta högt. Fokus flyttas från den intensiva kärleksrelationen, som förut var allt. I tonåren kunde jag inte se längre än Leonardo di Caprios pojkcharm och Claire Danes ljuvhet (att ifrågasätta dessa stereotyper fanns inte på kartan) Deras kärlek, åh det var den allra största av kärlekar.
Men när jag ser uppsättningen på Stockholmsoperan så intresserar mig andra historier mer. Jag tänker på lady Capulet, Julias mamma, och hennes sorg när Tybalt mördas. Hon trycker sin panna mot hans ben, som ett desperat djur, som för att trycka in sin kärlek i den döda kroppen. Jag tänker att de hade en affär (jag tror inte att jag är ensam om att spekulera om detta) något så hemligt att det inte ens får yttras i denna pjäs. Fram till nu har jag tänkt att det inte finns något sorgligare än scenen när Julia vaknar, Romeo är döende men ser henne vakna och Julia ser honom dö. Men nu tänker jag på Julias mamma och jag undrar vad hon skulle säga om allt faktiskt blottlades? Jag tänker att hon skulle säga till Julia att den största hjärtesorgen kanske kommer först senare. Den är inte lika stormig men den är lika het. Och den gör lika ont. Men vänta älskling, den första kärleken är inte den djupaste. Jag tänker att om jag fick dansa Romeo och Julia nu skulle jag dansa lady Capulet. Jag skulle dansa tills fötterna blödde och tånaglarna föll av. Det skulle vara värt varje värkande kroppsdel, varje uttänjd muskel och alla tårar.
Lisa Carlsson
[email protected]
