Jag har två favoritord i tyska språket. Det första är Landungsklatscher, alltså en person som applåderar när flygplanet landar. Det andra är Weltschmerz. Det översätts ungefär ”världssmärta” och betecknar dels en romantisk sorg över att världen inte kan tillfredsställa själen, vilket tvingar in en i inåtvänt fantiserande, dels en mer allmän ångest över sakernas tillstånd och den egna maktlösheten. Minsta politiska engagemang kan som bekant försätta vem som helst i depression. Stig Dagerman sammanfattar det bra när han säger att det givetvis gäller att slåss för det usla mot det sämre – ”men måste det usla nödvändigtvis vara så uselt!”
Den känslan kan man ju relatera till. Man håller på socialismen som på ett fotbollslag det går dåligt för. Prenumererar lite lojt på en vänstertidning, skriver krönikor i den. Inget blir bättre. Men man fortsätter. Kanske mest för att, som Dagerman skriver, ”inte dö av skam”.
Else Lasker-Schüler kände Weltschmerz. Den tysk-judiska poeten drev runt i Berlin i början av 1900-talet, sov på parkbänkar och hängde på kaféer, gärna iklädd diverse färgglada tygsjok och extravaganta smycken. Skrev betydelsetunga små mästerverk till dikter om alla förnimmelser vi känt och inte känt. Sina brev undertecknade hon med ”Jussuf, prins av Thebe”. I en dikt som heter just Weltschmerz undrar hon: ”Var finns solen som löser upp mig, / eller blixten som krossar mig!”
Ja, var finns det egentligen, det som skär upp presenningen, kastar det invanda åt sidan, gör att det ändå känns värt någonting? ”I litteraturen” är ju ett banalt svar. Men i brist på annat, så vad fan. Visst ryms det i Else Lasker-Schülers diktvärld en darrande strimma verklighet. Jag tycker mycket om att tänka både på henne, ”den brännande ökenvinden” som hon kallar sig själv i Weltschmerz, och på de liksom rödflammande tändstickseldar jag föreställer mig att hennes texter är. Sällan mer än ett fåtal rader, ofta fulla av vad man trodde var världens mest förtingligade ord: hjärta, vår, mörker, kärlek, smärta, ögon. Ändå lyckas hon fylla dem med något. Som om orden nästan uppgår i sina idéer, kastar av sig den sociala betydelsen, återgår till att referera något ursprungligt som de oftast misslyckas med att uttrycka. Jag förstår inte hur hon gör!
Innan Else Lasker-Schüler dog i Jerusalem 1945, bortjagad och proletariserad, skrev hon: ”Jag skräms av natten, / där inga stjärnor hänger.” Hade inte den här spalten haft en undre gräns på 3 000 tecken hade jag låtit det stå för sig självt.
Veckans första tips: Av Else Lasker-Schüler har det vad jag vet bara givits ut en volym på svenska, närmare bestämt på Ersatz 2008. Peter Handberg har skrivit efterord och översatt och det är från hans tolkningar jag citerar ovan. Förlaget har också haft den goda smaken att inkludera dikternas tyska original.
Veckans andra tips: Den förträffliga norska kulturtidskriften Vagant har precis kommit med ett nytt nummer, som bland annat innehåller en skitlång essä om norska Vigdis Hjorts författarskap. Jag har inte läst vare sig numret eller den specifika texten men förutsätter att de är lika genomarbetade och ambitiösa som det brukar vara när Vagant bestämmer.
Rebecka Kärde
