Biografier är en genre jag har problem med. Den enda jag lyckats läsa ut är en om Phil Spector, men det var mest för att jag väntade på mordet. I övrigt tycker jag att de är så fruktansvärt tråkiga allihop. Det är alltid samma sak: pojkrum, Beatles, första gitarren, svinigt skivbolagsfolk, sedan framgång och sprit och möten med idoler. Värst är de lite mer ambitiösa som vill diskutera musikens lockelse och essens. Det slås fast att pop handlar om kärlek, om längtan till staden, eventuellt om klasskillnader, och sedan är det liksom inget mer. Sex kanske. Uppväxt. Självförbränning. Jaha?
Hur som helst läser jag just nu Tracey Thorns Bedsit Disco Queen: How I Grew Up and Tried to Be a Pop Star (Virago Press 2013). Thorn utgjorde tillsammans med partern Ben Watt den engelska duon Everything But the Girl som hade diverse framgångar på 80- och 90-talen, särskilt med singeln Missing. Innan dess sjöng hon och spelade gitarr i kultiga postpunkbandet Marine Girls. Det är för dem jag läser Bedsit Disco Queen. Jag älskar Marine Girls.
1976, när punken kom, var Tracey Thorn 13 år och mer eller mindre ointresserad av musik. Inser hon i efterhand, i alla fall. För sig själv och andra har hon framställt det som att det var Sex Pistols ankomst som fick henne att starta band. Men när hon går tillbaka ser hon att hon bara var 13 år när många av de singlar som definierade hennes ungdom släpptes. Kan hon verkligen ha köpt dem när de kom? Nej, det måste ha dröjt ett par år.
Här ser vi det som sympatiskt nog skiljer Thorns bok från många andra i samma genre. Inställningen till musiken och den egna ödesbestämdheten är osedvanligt ödmjuk: det här hände, sedan hände det, och sedan det… Hon klipper in gamla dagboksanteckningar från tonåren och visar att hennes kärlek till Joe Strummer knappt skiljer sig märkbart från den som i dag riktas mot Justin Bieber. Musiken är bra, sångaren snygg, gott så.
Samma reflekterande förhållningssätt syns i Tracey Thorns musik. Till skillnad från många andra popmusiker låter hon faktiskt som en vuxen människa. Redan i slutet på 80-talet skrev hon om sin barnlängtan, och nu, i låtar som ”Oh, the Divorces!” och ”Hormones”, kan det handla om skilsmässor och om barn som kommer i puberteten. Ett egentligen häpnadsväckande faktum är ju detta att den musikaliska tradition som Thorn verkar inom knappt är 50 år gammal. 50 år! Riktlinjerna för hur artister ”ska” åldras, för när de blir patetiska och vad som orsakar det, är inte alls fastslagna. Särskilt inte då även lyssnarna blir äldre och inte visar några tendenser att mangrant lämna popen för Schönberg.
För Thorn är det uppenbarligen själva rörelsen som är det viktiga. Hon har inga illusioner om särskilda gyllene musikaliska perioder, inte ens de hon själv deltagit i, utan strävar hela tiden framåt. När hon och Ben Watt för första gången hör drum and bass på en klubb i början av 90-talet blir hon lika exalterad som när hon upptäckte The Smiths.
Först retar det mig för att det är så jävla vitt och duktigt. Sedan känner jag ändå att det är kanske just det som gör att Bedsit Disco Queen når verkshöjd. Att den inte försöker fetischisera en förment magisk tid i 1900-talets västerländska kulturhistoria, trots att det vore så lätt, och att den ändå inte drar några stora moraliska växlar på detta. Det får helt enkelt vara lite präkigt. Hellre det än pojkrum.
Veckans tips får väl vara Bedsit Disco Queen, då. Finns på biblioteket och att köpa lite varstans.
