Livet i kapitalismen konfronterar oss dagligen med mängder av val. Ofta är de meningslösa eller, ännu värre, hopplösa. Det senare gäller inte minst på miljöns område. Ta miljöpolitiken som exempel. I brist på varje politisk vilja till rättviseperspektiv tvingas vi ofta välja mellan platta skatter och avgifter (miljöskatter, miljöavgifter, vägtullar) som drabbar arbetarklassen hårdast, eller ingenting alls.
I Promised Land ställs befolkningen i den lilla fiktiva jordbruksorten McKinley i nordöstra USA inför ett liknande hopplöst val: ska man ge det stora energibolaget rätt att borra efter naturgas med hjälp av den miljömässigt riskabla teknik som kallas fracking – ”hydraulisk spräckning” på svenska – eller inte? Det är en fråga som i dag hotar att splittra många verkliga amerikanska jordbrukssamhällen. Precis som i McKinley ser ena halvan av befolkningen gasbolagen som den sista livlinan för en döende ekonomi, medan den andra halvan varnar för att den osäkra möjligheten till kortsiktiga vinster i värsta fall kan ödelägga odlingsmarken för många generationer framåt.
Till McKinley kommer Steve Butler, spelad av Matt Damon som också varit med och skrivit manus. (Damon skulle även ha regisserat, men så blev hans övriga arbetsschema överbokat och Gus Van Sant kallades in; det här är helt enkelt mycket Damons film.) Steve är uppåtgående stjärna i naturgasbolaget Global Crosspower Solutions. Han köper upp utvinningsrättigheter från folk som McKinley-borna billigare än någon annan. Själv menar han att det beror på att han vet precis hur de fungerar eftersom han själv kommer från samma bakgrund. Han kan prata med bönder på bönders vis. Som bevis på sin autenticitet bär han fortfarande sin lantbrukande farfars slitna kängor, arvegods tillverkade i USA. Men för att riktigt säkert smälta in stannar han och kollegan Sue (Frances McDormand) först av allt till vid den lokala handelsboden för att komplettera med flanellskjortor och andra murriga klädesplagg.
Steve drivs av lika delar cynism och ärlighet. Han är djupt märkt av hur han själv upplevde barndomsstadens chockerande snabba förfall, när den enda stora industrin plötsligt lades ner och jordbruksidyllens absoluta beroende av denna obönhörligt avslöjades. Inledningsvis tror han fullkomligt på att gasbolagets pengar är den enda räddningen för McKinley och kan därför manipulera befolkningen med den avväpnande rättframhet som bara den sant troende förmår. Och han har förstås i stor utsträckning rätt.
Det är filmens styrka att den, å ena sidan, visar upp hela storföretagets arsenal av taskspeleri, från mutor till kreativ manipulation av miljörörelsen, samtidigt som den aldrig på ett intellektuellt plan förnekar att befolkningens val förblir hopplöst. Ingen osannolik lösning presenteras för att avleda oss från insikten att problemet är strukturellt, att det står att finna i den nationella ekonomins grundvalar.
Men, och det är filmens stora svaghet: gradvis avleds vi från själva huvudfrågan av filmens dubbla och parallella kärlekshistorier. Dels den mellan Steve och den lokala läraren Alice, dels den sakta framväxande mellan Steve och själva McKinley. I takt med att filmen fortskrider blir bilderna av staden och dess bygd allt mer romantiska. Till slut kommer de att likna den förljugna 1950-talsidyll som förblir evigt populär i amerikansk fiktion. Samtidigt flyttas fokus från lokalbefolkningens behov till Steves. Och medan Steve börjar ompröva sin lojalitet med sin arbetsköpare förvandlas konflikten outtalat från att handla om lokalbefolkningens överlevnad, till att mer komma att handla om en konflikt mellan bolaget och landskapets skönhet. Om filmen slutligen tar ställning mot bolagets utvinningsmetoder så är det för att bevara det vackra landskap som priviligierade, liberala stadsbor vill besöka ibland och kanske drömmer om att dra sig tillbaka till en gång. Hur lokalbefolkningen ska klara sig tycks plötsligt relativt ointressant.
Det är inte så konstigt att Promised Land var mer omtalad före den amerikanska premiären än den varit efteråt. De amerikanska energibolagen laddade med en stor pr-offensiv riktad mot filmen. Bland annat ifrågasattes att den delvis finansierats av ett bolag hemmahörande i oljerika Förenade Arabemiraten, ett land som förstås har ett ekonomiskt intresse av att begränsa USA:s självförsörjning på energiområdet. Men jag tror inte man hade behövt oroa sig så mycket. Promised Land utmynnar mer i verklighetsflykt än i effektiv samhällskritik. För att bli farlig hade den behövt hitta sätt att lyfta sig över det hopplösa valets nivå som, i motsats till romantiken, hade förmått konfrontera de stora fördelningspolitiska frågorna som oupphörligen försätter oss i detta dilemma.
